Oftast slås jag av dessa när jag är ute och springer, promenerar eller bara är påväg någonstans, och oftast verkar idéerna storslagna och briljanta till en början och jag vill alltid genomföra dem med största entusiasm och iver. Det handlar nästan alltid om att ta en genväg eller gå ner för en brant sluttning istället för att gå några meter extra till trappan, men gemensamt för dessa chansningar är att det i mitt huvud alltid ekar; ingen kommer ihåg en fegis. Jag måste ge mig själv en klapp på axeln för tanken, visst, men verkligen försöka sluta leka våghals och kreativ stundtals! Det slutar nästan alltid med att mina genvägar leder till en återvändsgränd, eller att jag glider ner på rumpan för en lerig sluttning. Eller ett annat, mer aktuellt exempel, var när jag och Zandra var lite stressade påväg till skolan och ingen buss dök upp inom 2 min. Otålig som jag är föreslog jag att vi skulle chansa på en annan buss. Gissa om vi kom ännu senare...

Den här gången handlade det iallafall om en frukt jag fick för mig att köpa, den såg ju god ut och var förpackad om 6 i ett paket, jag tänkte först att jag kanske borde prova en och sen köpa mer om de är goda, men sen tog min äventyrsanda över och jag slog till på hela paketet. Goda? Sådär va... Men nu är det bara att knipa igen och käka!