Det är ok med gråa ögon

Jag har äntligen accepterat att mina ögon för det mesta är gråa, ni som känner mig vet att jag ofta nämner det i en negativ klang... Men nu har jag blivit upplyst, välsignad och frälst med nya infallsvinklar. Det är jag och Mr Grey!
För er som inte redan läst boken, gör det! 
 
 
Vi började dagen med att plugga, ta det lugnt ett par timmar och sedan knalla iväg till "busshållplatsen" där den vita bussen med bruna och orangea vågor skulle ta oss till Villa el Salvador. "Hola amiga"; som vanligt möts vi av det glada tillropet när vi passerar övergångsstället. Det är vår kompis, godisförsäljaren som håller till där varje dag när vi går förbi.
Bussen stormar nästan förbi oss, men vi slänger oss på och klänger oss fast i takräcket som får tjänstgöra som lianer, bussens ryckiga framfart slänger ner passagerarna en efter en på de tomma sätena likt ett pussel.
Två timmar, två byten och två färdsätt senare sätter vi foten i Salchipapa, området i Villa el Salvador där lokalen ligger. För ovanlighetens skull kommer inga barn springande ikapp med vår lilla taxi-motorcykel (inte helt olikt Thailands tuk-tuk), för idag är det andra saker på gång. På söndag är det nämligen fars dag här, det firas ordentligt (precis som mors dag), med uppträdanden i skolan, festligheter under helgen och erbjudanden till fädernas ära hela juni månad. Därför var dagens lektion ganska folktom, men en som aldrig sviker är vår vän Titus, en hund med ett antal för många fästingar för sitt eget bästa, men lika go för det.
Läxhjälpen urartade ganska snart när eleverna kom underfund med att jag och Zandra inte förstod ett jota av deras räknesätt för multiplikation (sorry Henrik, min senaste mattelärare!). Såedes blev det istället en lektion i att lära oss denna förbryllande metod (som inte alls är dum att kunna), till barnens stora glädje.
En timme tidigare än vanligt fick vi sluta denna fredag, så vi bestämde oss för att käka middagen i Villa el Salvador, kl 17.15 slog vi oss ner på en liten restaurang i äkta peruanskt stuk, jag tog något så exotiskt som kyckling med pommes. Efter det tryckte jag i mig en churro, ett extremt sött bakverk som fylls med en kräm som kallas dulce de leche (det finns versioner av detta överallt, även i Sverige, men inget är så gott som de äkta från gatuköken här).
Vi tog oss hem säkert och har tagit det lugnt med uppladdning inför resterande äventyr helgen har att erbjuda.
 
Te veo muy pronto!
-Lovisa


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

lovisaperu.blogg.se

Den här bloggen har handlat om mitt liv i Peru, där jag spenderade 6 månader. Många upplevelser finns i text, men även i bild. Jag som skrivit heter Lovisa, är 22 år ung och har precis börjat resten av mitt liv! Kontakt: [email protected]

RSS 2.0