Att varje måndag, onsdag och fredag sätta sig på den där obekväma bussen i två timmar är ingenting jämför med det man får i utbyte. Att spendera halva fredagen på 4 olika bussar, den ena äldre än den andra, betyder ingenting när man kommer hem kl 20.30 på kvällen och är för trött och full av intryck för att orka göra något.
Detta beror på den obeskrivliga känslan man kommer hem med, ren lycka kan man kanske kalla det, men det är inte rättvist, för det är så mycket mer. Barnen i området i Villa el Salvador har det inte alltid så bra ställt, att ha en egen mobil är förmodligen något de aldrig skulle drömma om. Det är så mycket vi tar för givet som dessa barn bara finner sig i att inte ha/få. De bor i hus som visserligen har både väggar och tak, men sällan golv (ofta en betonggrund eller samma sand som utomhus). De bor i ett område där, om man klär sig utstickande eller elegant, löper risk att bli rånad. Ett område som på många sätt skulle kunna symboliser fattigdom, sorg och smuts. Men istället lyckas människorna som bor där, varje enskild dag vi anländer, välkomna oss med de varmaste leenden och hälsningar. Barnen springer ikapp med vår lilla taxi-moppe och skriker och skrattar så det ekar mellan de skrangliga husväggarna. Vi nästintill slits ur vår taxi för att överösas med pussar och kramar av barnen som brukar kalla oss för sina prinsessor.
Den korta promenaden till lokalen går vi förbi hundar som ligger halvt utslagna av värmen eller brist på vatten, men i varje port som står öppen möts vi av ett glatt leende och en hälsning.
Innan lektionen kommer områdets barn fram till vår vanliga väntplats för att leka olika lekar, berätta om sina dagar eller bara kramas litegrann. Känslan man får när man ser dessa barn, vackra i sin naturliga glans, skratta och le är helt enorm. Lycka!
Under lektionen bjuds det väldigt ofta på skratt, det kan bero på missförstånd i språket eller inte helt ovanligt proffesor Hectors humoristiska instick.

När vi sen efter två timmars resa dit, tre timmars lektion och otaliga minnesvärda ögonblick senare, slängs ner på sätena på bussen som ska ta oss hem är vi fyllda av upprymdhet och intryck från dagen. Vissa dagar är jobbigare än andra, när man tvingas se kattungar svältandes till döds, övergivna av sin mamma, eller barn som gråter av någon anledning, men när vi lämnar Villa el Salvador är det med en känsla av glädje och lycka över att få vara med om detta och så nära en immaterialistisk värld fylld av kärlek och värme.