Förbannade flygplats! Man har en vana att låta negativa och tråkiga känslor ta över, så även om jag upplevt lycka på den där flygplatsen så är det känslan av avsked som dröjer sig kvar som en svag sorgsen association vid tanken på den. 

Det har varit två underbara veckor med min familj på besök i Peru, jag kunde inte önskat mig mer. Det känns som en dröm att jag lyckats ta mig hit och allt har bara varit perfekt, men med en saknad av vänner och familj där hemma såklart. Att sen få besök av (nästan hela) familjen och få visa upp mitt hem, mitt jobb, mina favoritställen och fylla på familjekärleksmätaren lite, har nästan varit för bra för att vara sant. 

Det var som på julafton när jag, efter två timmars väntan, skymtade tre förvirrade men välbekanta själar på flygplatsen för 13 dagar sen. När vi sen igår återvände till samma flygplats var det istället som när Bolibompa tog slut och man visste det var läggdags, när man var liten.
Ensamheten kröp sig på när jag promenerade vägarna där jag några timmar tidigare gått med mina systrar och min pappa, och när jag låste upp lägenheten saknades oordningen som uppstått av de tre resväskor som fyllt 80% av lägenheten. Det var tomt.

Nu har det gått ett dygn sen jag tog farväl och jag har svårt att fatta att de överhuvudtaget varit här, än mindre att de åkt och att det dröjer innan jag får krama om dem igen.

Men mittemellan dessa extremiteter av känslor på flygplatsen har vi upplevt mer än man kan förstå på så kort tid, när vi satt vid sista måltiden igår pratade vi om våra höjdpunkter respektive dalar på resan och alla var rörande överens om att besöket på Machu Picchu var det häftigaste, att se ett av världens sju underverk var verkligen över förväntan. För lillasyster följde tätt upplevelserna att sandsurfa och skärmflyga. Pappa värderade mycket erfarenheten av att ha besökt öken och storasyster menade även att hennes tatuering låg högt i kurs, och det förstås, det om något är ju ett minne för livet, så blev den otroligt fin också. 

När det kom till de negativa delarna så togs det upp saker som "När jag var sjuk den där dagen" eller för min egen del, när jag vaknade och såg ut som ett monster för mitt öga var igensvullet, men till och med det är nu en rolig anekdot, då jag tillsammans med min dåliga hållning, mest var skrämmande lik Quasimodo, Ringaren i Notre Dame. 

Hur som helst, när man har facit i hand så är dessa "dalar" inte ens en fis i rymden, så summa summarum har den här tiden varit två av de bästa veckorna i mitt liv. Tack Pappa, Jennika och Moa för det (även Henrik med sina roliga kommentarer och närvaro via mobilen bidrog till detta)! Saknar er redan!

Det är med en knut i magen som jag skriver det här och minns tiden, som just runnit ut, men jag är glad ändå, och ska komma ihåg att utan de jobbiga delarna är det svårt att ordentligt uppskatta de bra.