6 månader

26 veckor

183 dagar har flugit förbi i samma fart som en isglass smälter en svensk julidag (förutsatt att solen ersatt regnet förstås). Otaliga timmar har jag spenderat åkandes i de adrenalinhöjande åbäkena de kallar bussar, och jag skulle inte byta ut ett enda ögonblick av dem. Eller... Jo, nu ljög jag, den sekund av ouppmärksamhet då jag blev bestulen på min mobil kunde jag varit utan förstås.

  Jag har skrattat mig igenom resor till två av världens underverk; Machu Picchu och Amazonasfloden, världens högst belägna sjö Titicaca, till underbara paradis, laguner i öknen, naturreservat med delfiner, apor, pingviner, sjölejon, giftormar och fåglar i välrdens alla färger- allt detta i total frihet.

Vilket faktiskt leder mig in på ett av de laddade orden som symboliserar min resa- frihet. Friheten ur två olika synvinklar, dels av att uppleva en helt ny kontinent på egen hand- en helt ny kultur, ett annat språk, underbara platser och människor, allt bara väntande på att registreras i upplevelsebanken. På den andra sidan finns den känsla som fyller en när man faktiskt inser, gång på gång vilket frihet Sverige innebär för mig. Påminnelser om detta har jag stött på dagligen, det är (för oss) kanske enkla och självklara saker som att gå till tandläkaren eller att ha rest utanför sitt hemland eller överhuvudtaget sin hemstad. Detta har varit utvecklande men också jobbgt att se. Att varje dag möta människor som har det sämre ställt än mig har varit en utmaning- man vill ju hjälpa vartenda barn som tigger för sitt levebröd och varenda hund som ligger utslagen vid vägkanten.

  Och när jag ändå är inne på lite minus, kan jag få allt överstökat och lämna det uns av bitterhet som infinner sig, bakom mig. Mitt halvår har förstås inte bara varit gul och gröna skogar, men det blev inte värre än ca 3 månaders mailkrig med CSN som resulterade i en lika lång försening av mitt studiebidrag, en stulen mobil, en akut rotfyllning och en utopererad visdomstand. I jämförelse med pluslistan, listan över minnen jag tar med mig och saker jag kommer sakna, är dessa incidenter inte mer än en fis i rymden.

 

 

Det som legat mig varmt om hjärtat och förgyllt mina dagar, som jag kommer sakna är (utan inbördes ordning):

• Mina änglar i skolorna
• Favoriterna på stammiskiosken, kycklingrestaurangen, tvätteriet, caféet
• Alla andra underbara personer
• Den ständigt tillgängliga glassen, som skjutsas runt på gula cyklar med frysbox på Perus gator
• Extremt billig mat, ett halvt kilo jordgubbar för 9kr
• Pollo a la brasa, en favorit bland maträtter
• IncaKola
• Det enformiga vädret, aldrig regn eller blåst gör det enkelt att välja kläder
• Adrenalinbussarna
• Gångavstånd till bio (som även är orimligt billig)
• Även om jag kommer lite sent, kommer jag ändå alltid först
• Språket, förstås

Igår spenderade vi som sagt dagen på djurparken, det var uppskattat av både barnen och mig. I snitt en gång i månaden har jag varit på parken och aldrig tröttnar jag, så det var extra kul att se barnens leende och förtjusta tillrop när de såg de ena djuret efter det andra.
Nu återstår bara en dag här, den kommer helhjärtat ägnas åt att tvätta, städa, packa och äta goooood och lyxig mat.

Så länge önskar jag en fin måndag till alla!

Ett fåtal bilder från gårdagens bravader.
Picnic-paus

(även känd som min granne).

 

Nu återstår bara dagar till hemfärd, men dagar som ska fyllas till bredden med äventyr och förehavanden. Det som står på schemat är:

• Onsdag: bussresa norrut för att göra lite ärenden, sen bussresa söderut till skolan för att träffa mina hjältar
• Torsdag: sista turist-aktiviteterna i Lima ska förgylla denna dag
• Fredag: sista dagen i Villa el Salvador
• Lördag: överraskningsutflykt med skolbarnen sponsrad av en person med stort hjärta
• Söndag: surf
• Måndag: mot Atlanta-Amsterdam-Stockholm

Just hemkommen från en perfekt genomförd resa, med lite sömn och mycket nöjen, sol och även sandboard.

 

Hur jag hamnade här med dessa sköningar är en lång historia, som får vänta till en annan dag. Men med sju nationaliteter utspridda på nio personer, kunde det inte bli annat än lyckade dagar. På bilden finns Sverige, Holland, Kanada, Israel, Schweiz, Iran och Frankrike representerade.

Barnen hade i uppgift i skolan att skriva dikter, så jag fick blodad tand och tottade ihop en på bussen:

 

Sex månaders tid är snart slut

Ett halvår som givit mig krut

Underbara människor har jag mött

Och även om jag saknat bearnaisesås till mitt kött

Så kommer jag återvända hit

Till landet där man absolut inte behöver någon kredit

För allt här är billigt och värt

Allt ätbart, sevärt, vitt, svart och skärt

Peru som bjudit mig på så mycket gott

Har en stor plats i mitt hjärta fått

Trots upprepade besök hos tandläkare och dant

Så är det jag säger helt sant

Te amo Peru,

Får jag bli din fru?

 

Ändrade planer!

Har förberett lite surprise surprise sådär här på bloggen, så under mina dagar utan internet har jag med hjälp av dessa finesser, lagt in lite tidsinställda inlägg som kommer ploppa upp alldeles av sig själva, sååå håll utkik!

 

Då var tiden inne för min sista resa, som jag kommer spendera på ett ställe som ligger mig varmt om hjärtat- Ica och Huacachina, lagunen mitt i öknen. Mitt paradis där solen alltid skiner, med hängmattor och swimmingpool på baksidan, sandboard mitt i öknen och vingårdar som väntar på att utforskas.

Dessvärre går jag på antibiotika efter tand-ingreppet och har blivit avrådd från att utsätta mig för sol, anstängning samt att inta alkoholhaltiga drycker... Men vad gör det?! Jag ska dit ändå!

Har inte planerat varken resa eller boende så risken är att denna outtömliga källa av härligheter, aka bloggen, kommer gapa tom ett par dagar. Har en tid att passa; 19.00 måndag kväll för att ta bort stygnen, så tills dess är jag tillbaka, senast. Får se vad de lite södrare delarna av Peru har ett erbjuda fram till dess. So long, så länge.

 

Solen tittade fram hela förmiddagen idag, så härligt att se! Batterierna laddas på och man kliver utanför dörren som en lättare människa. Med endast ett fåtal dagar kvar i skolan här nu, börjar jag känna hur mycket jag kommer sakna barnen, deras glada tillrop när de möter mig varje dag vid min ankomst, ständiga skojerier med både varandra och mig. Det finns ingen bättre känsla än att skänka ett av dessa barn ett ögonblicks lycka genom att ge en "high-five" vid en väl genomförd läxa. Hjältar är vad de är!

 

Nu ska jag försöka få det här inlägget att inte låta som att jag tycker synd om mig själv, för det har jag varit lite mästare på sen jag drog ut tanden i torsdags. På matsedeln har det omväxlande funnits yoghurt och bananpannkakor, plus en och annan soppa, medan dagarna varvats med underbart nostalgiska avsnitt av 7th Heaven, plugg och sträckläsning av 50 Shades Darker. Boken som för övrigt höll på att göra mig kriminell, när jag (påverkad av något slags peruanskt smärtstillande piller) skulle ladda upp med sysselsättning inför kommande vilodagar, befann mig på bokhandeln. Jag hade hämtat boken, sen börjat diskutera någon annan bok med ett biträde och fått till svar att de inte hade den inne, så jag tackade för mig och gick därifrån... Med boken i handen, utan att ha betalat! 50 meter senare springer samma biträde ikapp mig och ber mig ovanligt vänligt, komma tillbaka och betala för min bok. Snopen och skamsen svansar jag efter i min dimma, ber om ursäkt och betalar, för att sedan lämna affären. För gott.

 

Så, nu när jag skakat av mig detta, är det snart dags att återgå till vardagen, först här borta och sen i Sverige, där jag hört att hösten dragit över landet med storm. Jag som älskar hösten!

Vädret här är bestående, hade hoppats på lite ljusglimtar såhär när peruansk vår/sommar närmar sig, men 17 grader och mulet verkar vara Perus leverans till mig. Men det är absolut inte illa, tänk att slippa tänka på vilken sorts kläder man ska ha på sig varje dag! Aldrig regn, knappt någon blåst, och inga större skillnader i temperatur, gör det möjligt att planera sin outfit på ett ögonblick.

 

Bilder från arkivet, underbara barn i Villa el Salvador.

 

Lek innan lektion

Min tandläkarskräck har än en gång satts på prov, jag är numer sju stygn rikare efter att ha opererat ut en visdomstand här i Peru. Dagen har jag spenderat som i en dimma av de ångestdämpande- och smärtstillande piller som jag knaprat. Men nu har jag äntligen lämnat detta illusions-liknande tillstånd och trillat tillbaka till verkligheten som består av tre dagars sängliggande, och till min lycka har jag ingen ursäkt att inte plugga dessa dagar...

Jag har laddat kylen med sisådär 5l yoghurt, soppor (dock i skafferiet), och datorn med filmer och serier- Välkommen första 100% lugna helg sen jag satte min fot i detta land!

18 dagar återstår nu.
Varav 3 sängliggande
4-5 i Ica/Nazca/Huacachina för att prova viner, relaxa vid lagunen och swimminpoolen
4 dagar i skolan
+/- 7 dagar att uträtta maaaassa ärenden, så här krävs dicipilin!

Efter det återstår 30h flygresa till Stockholm, Arlanda, med en mellanladning i Atlanta på 10h, som ska förvaltas väl!

 

Sååå, igår hade jag hand om en egen lektion i Villa el Salvador. Ett gäng spralliga ungar som skulle få sina läxor gjorda, rita av sin framtid och leka av sig under tre timmar.

Det startade med läxhjälp som vanligt, och när de blev klara med det, en efter en satte jag de i arbete att måla av sin framtid, samtidigt som vi kalasade på vindruvor och frukt som jag tagit med mig. De som ville fick sen presentera sina framtidsplaner för gruppen, de flesta ville blir prinsar och prinsessor, hade sina egna slott med swimmingpool, massa djur osv. Någon målade ett stort flygplan med sig själv som en prins och förklarade att han ville resa till Sverige men att hans prinsessa inte syntes på bild för att hon var på toaletten, för tillfället.

Deras presentationstekniker hade var och en sin egna twist, en pratade med munnen full av mandarin, en annan kunde inte minnas vem som var vem av hans familj och stod och dividerade länge och väl, innan han kom fram till vem som hans bror respektive hans pappa.

 

Efter lektionen knallade vi iväg till deras lekplats, där vi lekte lite lekar, spelade fotboll, volleyboll mm. Men mitt under allt kom en utav tjejerna fram till mig och frågade om jag visste hur jag egentligen skulle få min drömprins (och refererade till alla framtidsmålningarna). Innan jag hinner svara får jag en lång redogörelse av denne 9-åring som "minsann vet hur det här med dejting går till". Först ringer man sin prins, berättade hon, och bjuder ut honom på middag, ger honom choklad och frågar hur det har gått på jobbet. "Ska jag inte ge honom blommor då?" frågade jag, men fick ett självklart "NEJ, det är hans som ska jag dig blommorna".

Sen när han har berättat att hans dag varit bra så frågar man när brollöppet äger rum. Och that's it!

Glöm alla självhjälpsböcker, artiklar på aftonbladet och diverse dejtingsiter; har har du svaret!

 

Nu är jag tillbaka i Lima igen, efter en tid i den peruanska djungeln. Det blev en spontan resa, som var helt oplanerad men visade sig bli en av min resas höjdpunkter!

 

Jag kan nu checka av på min lista bl.a.

• Simmat i Amazonas-floden
• Fiskat och ätit piraya
• Vandrat massor i Amazonasdjungeln, bland apor, ormar och fåglar av olika slag
• Svingat mig i en lian
• Sett ett par tukaner
• Besökt en Shaman
• Ätit termiter
• Träffat massor nytt folk

"Ursäkta, vet du vad klockan är?", hör jag och förstår efter ett par sekunder att det är mig han pratar med, så jag kollar och meddelar artigt att klockan är 20 minuter i sju, varpå han tackar och skyndar vidare.

Jag var i Miraflores, turistdistriktet i Lima, och spenderade kvällen med lite shopping och god mat. Jag var påväg in i nästa affär, väntandes vid ett övergångsställe när samma man kommer fram igen och frågar vart jag är ifrån, jag svarar sanningsenligt, men inser att jag borde ha sagt något annat, när han i 10 minuter står och häller ut sig allt negativt om Europa. Enligt honom är vi tråkiga, kalla och diskriminerande. Han berättade att han varit i en affär i Zurich, blivit satt åt sidan av biträdet och blivit så frustrerad så han hade skällt ut henne och sagt att han nämligen är ingenjör, visat sitt kort och sitt diplom (som han av någon anledning bar med sig). En annan gång hade han nästan blivit påkörd av en blond kvinna och hennes dotter, och berättade för dessa två att även om man är sydamerikan så är man visst värd lika mycket som "ni blonda", återigen meddelade han de två chockade kvinnorna att han är ingejör, visade sitt kort och fortsatte skälla ut dem.

Den här historian fick mig att fundera, i mitt stilla sinne; skällde han ut dessa personer på spanska (det är många här som inte pratar engelska)? Tror han att hans ingenjör-examen på något sätt ska jämna ut hans upplevda diskriminering av hudfärg? Och hur mycket aggressioner bär den här mannen egentligen på, mot oss europeer?

Dessa insikter fick mig att vakna upp, det hade hunnit bli grön gubbe ett antal gånger redan, så jag tackade för hans redogörelse och sprang in i min affär.

 

En helt annan typ av aggressioner är de jag bar på. Jag skriver "bar" eftersom jag valt att lägga det bakom mig.

Min iPhone 5 (ja, min ögonsten), blev stulen på bussen påväg hem från skolan, i fredags. Den blev utplockad ur min väska, tydligen väldigt enkelt eftersom jag inte märkte någonting.

Jag förstod dock att något var på gång när två män satte sig bredvid respektive bakom mig, och "råkade" spilla något. De lämnade fram servetter och var väldigt noggranna med att jag skulle bli ren igen. Under tiden tänkte jag på hur jag såg både mobil och plånbok långt ner i väskan, och tänkte stolt att de här två minsann inte kan lura mig. Så när jag två minuter senare skulle gå av bussen och en kvinna frågar om jag blivit rånad, svarar jag lugnt och försäkrande "Neejdå", men blir ändå tveksam och kollar igenom väskan, där finns min plånbok, men inte längre min mobil... Så mycket för den uppmärksamheten, ja, de grundlurade mig, och ja, jag kände mig dum. Jag visste ju exakt när, var och (i princip) hur, det hade gått till. När jag stängde ögonen blixtrade männens ansikten förbi och i det ögonblicket, hatade jag Lima. 

Men dramatiken la sig, jag funderade på vad jag egentligen förlorat; ett par hundra kontakter, på min iPhone som både var skärmlåst och saknade abonnemang, och tänkte istället på hur bortskämd jag lät, när jag läst att ca 10% av den peruanska marknaden består av smartphones, i jämförelse med Sveriges 86%...