"Ursäkta, vet du vad klockan är?", hör jag och förstår efter ett par sekunder att det är mig han pratar med, så jag kollar och meddelar artigt att klockan är 20 minuter i sju, varpå han tackar och skyndar vidare.

Jag var i Miraflores, turistdistriktet i Lima, och spenderade kvällen med lite shopping och god mat. Jag var påväg in i nästa affär, väntandes vid ett övergångsställe när samma man kommer fram igen och frågar vart jag är ifrån, jag svarar sanningsenligt, men inser att jag borde ha sagt något annat, när han i 10 minuter står och häller ut sig allt negativt om Europa. Enligt honom är vi tråkiga, kalla och diskriminerande. Han berättade att han varit i en affär i Zurich, blivit satt åt sidan av biträdet och blivit så frustrerad så han hade skällt ut henne och sagt att han nämligen är ingenjör, visat sitt kort och sitt diplom (som han av någon anledning bar med sig). En annan gång hade han nästan blivit påkörd av en blond kvinna och hennes dotter, och berättade för dessa två att även om man är sydamerikan så är man visst värd lika mycket som "ni blonda", återigen meddelade han de två chockade kvinnorna att han är ingejör, visade sitt kort och fortsatte skälla ut dem.

Den här historian fick mig att fundera, i mitt stilla sinne; skällde han ut dessa personer på spanska (det är många här som inte pratar engelska)? Tror han att hans ingenjör-examen på något sätt ska jämna ut hans upplevda diskriminering av hudfärg? Och hur mycket aggressioner bär den här mannen egentligen på, mot oss europeer?

Dessa insikter fick mig att vakna upp, det hade hunnit bli grön gubbe ett antal gånger redan, så jag tackade för hans redogörelse och sprang in i min affär.

 

En helt annan typ av aggressioner är de jag bar på. Jag skriver "bar" eftersom jag valt att lägga det bakom mig.

Min iPhone 5 (ja, min ögonsten), blev stulen på bussen påväg hem från skolan, i fredags. Den blev utplockad ur min väska, tydligen väldigt enkelt eftersom jag inte märkte någonting.

Jag förstod dock att något var på gång när två män satte sig bredvid respektive bakom mig, och "råkade" spilla något. De lämnade fram servetter och var väldigt noggranna med att jag skulle bli ren igen. Under tiden tänkte jag på hur jag såg både mobil och plånbok långt ner i väskan, och tänkte stolt att de här två minsann inte kan lura mig. Så när jag två minuter senare skulle gå av bussen och en kvinna frågar om jag blivit rånad, svarar jag lugnt och försäkrande "Neejdå", men blir ändå tveksam och kollar igenom väskan, där finns min plånbok, men inte längre min mobil... Så mycket för den uppmärksamheten, ja, de grundlurade mig, och ja, jag kände mig dum. Jag visste ju exakt när, var och (i princip) hur, det hade gått till. När jag stängde ögonen blixtrade männens ansikten förbi och i det ögonblicket, hatade jag Lima. 

Men dramatiken la sig, jag funderade på vad jag egentligen förlorat; ett par hundra kontakter, på min iPhone som både var skärmlåst och saknade abonnemang, och tänkte istället på hur bortskämd jag lät, när jag läst att ca 10% av den peruanska marknaden består av smartphones, i jämförelse med Sveriges 86%...

 

 

 

 

Livet kan vara som ett kasettband, en VHS, det börjar med förtexterna, tiden i början av livet där alla de viktiga delarna presenteras, som kommer påverka hela livet, men som man kanske inte minns så mycket av. Sen börjar karusellen, med dagar som kanske vill spola förbi, spola tillbaka för att göra något annorlunda eller bara trycka på paus, för att stanna i scenen så länge man önskar. Det finns även en funktion som spelar bandet i slow-motion, kanske vill man att ett ögonblick ska vara under längre tid, eller är det så att man är fast i en spiral där tiden verkar gå sakta som för att plåga en, innan man till slut trillar ut på andra sidan. Oavsett vad för genre din film har, vilka scener du vill minnas eller glömma, så bör man minnas att livet ska levas, till punkt och pricka.

Lev livet på allvar, du kommer ändå inte ur det levande!

 

Jag är nu inne på min sista studieperiod och har därmed startat mina sista två kurser, i marknadsföring och kommunikation i text, den ena på engelska och den andra på svenska. Det känns lite bitterljuvt, bittert för att det innebär att min tid här börjar lida mot sitt slut, men ljuvt för att jag snart har klarat av fem kurser, och kan lägga de bakom mig. Det är en utmaning att studera, det vet alla som gör det, för vissa är det enklare, medan andra måste lägga ner massor tid och energi för samma resultat. Jag har märkt att även om kurserna är roliga, intressant och tilltalande, är det svårt att koncentrera sig och ha disciplin när det finns så mycket annat som lockar runt omkring. Tex när jag sitter på bussen påväg till skolan; det kan man tycka är ett utmärkt tillfälle att studera, men istället söker sig blicken och tankarna till de förbipasserande vyerna. Jag borde ha åkt den vägen drygt 100 gånger (enligt snabb uträkning, som kan diskuteras), men ändå ser jag något nytt varje gång. Jag tror det är skillnaderna mot Sverige som tilltalar mig mest, när något är nytt här, så är det verkligen nytt.
Det är inte bara jag i Peru som är intresserad av marknadsföring, när jag hade med mig min 10kg-bok i ämnet till skolan i Villa el Salvador och förklarade med enkla ord att marknadsföring handlar om hur man säljer och får kunder att vilja köpa, så blev intresset stort och privatlektioner efterfrågades. Så det var bara till att börja översätta från engelska till spanska, på bilderna för Alessandra, en hängiven student.

Dagen bjöd på spetsarna av mänskligheten när det gäller ren och skär schyssthet, där den ena ytterligheten beskriver en människa som av någon anledning tror sig kunna bete sig som hen vill, utanför de skrivna och oskrivna reglerna och lagrarna. Som tror att hen är ursäktad av någon anledning, och därför har rätten att utföra en handling som inte är accepterad av övriga samhället.
Den andra ytterligheten är förstås vardagshjältarna, de som utgör den krets av medmänniskor som gör att man känner sig stolt, som anstränger sig lite extra för att hjälpa/glädja en annan.

Det förstnämnda inträffade när jag satt i min lugna ro på bussen, solen sken och folk hade fönstren öppna för att få lite luft i den kvalmiga bussen. Jag hade glömt min bok, som jag vanligtvis sitter klistrad vid under den två timmar långa resan till skolan, så efter en stund plockade jag upp min mobil och satt och fipplade, intet ont anande.
Bussen stannar till som vanligt, cobradoren (inkastaren) skriker för full hals för att få med nya passagerare, och plötsligt, från ingenstans, far en hand in genom mitt fönster, greppar tag i min mobil och rycker till. Jag hinner knappt reagera, men tar ett hårt tag med båda händerna, rycker tillbaka och landar nästan i knät på mannen bredvid. Handen släpper taget och bussen åker vidare, med höjd puls försäkrar jag tre oroliga passagerare om att jag inte blev av med något och att allt är bra. De ger mig några lugnande och varnande ord och efter att jag bett mannen bredvid om ursäkt försöker vi tillsammans stänga fönstret, men utan framgång. Jag stoppar därför ner mobilen långt ner i väskan och återgår istället till att betrakta Lima som svischar förbi utanför fönstret.
Jaja, har man valt att inte lyssna på alla varnande ord om att vara försiktig och diskret med värdesaker, så får man lära sig den hårda vägen!

Den andra änden på denna skala av mänskligt medkännande, visade sig på bussen på vägen hem, då jag som fredagslyx köpt en välförtjänt (enligt mig åtmintone) IncaKola - läsk. Hade otur och fick ingen sittplats men skulle ändå envisa mig med att öppna min läsk, som råkade vara skakad (dumt att tro att den inte är det efter 5 min på en av bussarna här), så det blev läskfontän... Men som sagt, vips var det trevliga folket framme med servetter åt mig, sen såg jag till att korken var åtskruvad, och att flaskan- liksom mobilen- var nerstoppad långt ner i väskan. Vardagshjälte för mig!

 

 

Liten återblick från min resa som inkluderade de södra delarna av Peru, Punu, Juliaca, Bolivia bl.a.

 

Tillbaka i Lima igen, efter fem dagar i södra Peru och även Bolivia, med määängder av äventyr. Jag fick frågan; Om jag skulle gradera resan, på en skala 1-10, vad skulle den få då?