"Ursäkta, vet du vad klockan är?", hör jag och förstår efter ett par sekunder att det är mig han pratar med, så jag kollar och meddelar artigt att klockan är 20 minuter i sju, varpå han tackar och skyndar vidare.

Jag var i Miraflores, turistdistriktet i Lima, och spenderade kvällen med lite shopping och god mat. Jag var påväg in i nästa affär, väntandes vid ett övergångsställe när samma man kommer fram igen och frågar vart jag är ifrån, jag svarar sanningsenligt, men inser att jag borde ha sagt något annat, när han i 10 minuter står och häller ut sig allt negativt om Europa. Enligt honom är vi tråkiga, kalla och diskriminerande. Han berättade att han varit i en affär i Zurich, blivit satt åt sidan av biträdet och blivit så frustrerad så han hade skällt ut henne och sagt att han nämligen är ingenjör, visat sitt kort och sitt diplom (som han av någon anledning bar med sig). En annan gång hade han nästan blivit påkörd av en blond kvinna och hennes dotter, och berättade för dessa två att även om man är sydamerikan så är man visst värd lika mycket som "ni blonda", återigen meddelade han de två chockade kvinnorna att han är ingejör, visade sitt kort och fortsatte skälla ut dem.

Den här historian fick mig att fundera, i mitt stilla sinne; skällde han ut dessa personer på spanska (det är många här som inte pratar engelska)? Tror han att hans ingenjör-examen på något sätt ska jämna ut hans upplevda diskriminering av hudfärg? Och hur mycket aggressioner bär den här mannen egentligen på, mot oss europeer?

Dessa insikter fick mig att vakna upp, det hade hunnit bli grön gubbe ett antal gånger redan, så jag tackade för hans redogörelse och sprang in i min affär.

 

En helt annan typ av aggressioner är de jag bar på. Jag skriver "bar" eftersom jag valt att lägga det bakom mig.

Min iPhone 5 (ja, min ögonsten), blev stulen på bussen påväg hem från skolan, i fredags. Den blev utplockad ur min väska, tydligen väldigt enkelt eftersom jag inte märkte någonting.

Jag förstod dock att något var på gång när två män satte sig bredvid respektive bakom mig, och "råkade" spilla något. De lämnade fram servetter och var väldigt noggranna med att jag skulle bli ren igen. Under tiden tänkte jag på hur jag såg både mobil och plånbok långt ner i väskan, och tänkte stolt att de här två minsann inte kan lura mig. Så när jag två minuter senare skulle gå av bussen och en kvinna frågar om jag blivit rånad, svarar jag lugnt och försäkrande "Neejdå", men blir ändå tveksam och kollar igenom väskan, där finns min plånbok, men inte längre min mobil... Så mycket för den uppmärksamheten, ja, de grundlurade mig, och ja, jag kände mig dum. Jag visste ju exakt när, var och (i princip) hur, det hade gått till. När jag stängde ögonen blixtrade männens ansikten förbi och i det ögonblicket, hatade jag Lima. 

Men dramatiken la sig, jag funderade på vad jag egentligen förlorat; ett par hundra kontakter, på min iPhone som både var skärmlåst och saknade abonnemang, och tänkte istället på hur bortskämd jag lät, när jag läst att ca 10% av den peruanska marknaden består av smartphones, i jämförelse med Sveriges 86%...