As happy as a hippo

They say hippos weigh around 3 tons, I guess that's a good example of the expression tons of happiness.
 
 
 

Aggressioner och aggressioner

"Ursäkta, vet du vad klockan är?", hör jag och förstår efter ett par sekunder att det är mig han pratar med, så jag kollar och meddelar artigt att klockan är 20 minuter i sju, varpå han tackar och skyndar vidare.
Jag var i Miraflores, turistdistriktet i Lima, och spenderade kvällen med lite shopping och god mat. Jag var påväg in i nästa affär, väntandes vid ett övergångsställe när samma man kommer fram igen och frågar vart jag är ifrån, jag svarar sanningsenligt, men inser att jag borde ha sagt något annat, när han i 10 minuter står och häller ut sig allt negativt om Europa. Enligt honom är vi tråkiga, kalla och diskriminerande. Han berättade att han varit i en affär i Zurich, blivit satt åt sidan av biträdet och blivit så frustrerad så han hade skällt ut henne och sagt att han nämligen är ingenjör, visat sitt kort och sitt diplom (som han av någon anledning bar med sig). En annan gång hade han nästan blivit påkörd av en blond kvinna och hennes dotter, och berättade för dessa två att även om man är sydamerikan så är man visst värd lika mycket som "ni blonda", återigen meddelade han de två chockade kvinnorna att han är ingejör, visade sitt kort och fortsatte skälla ut dem.
Den här historian fick mig att fundera, i mitt stilla sinne; skällde han ut dessa personer på spanska (det är många här som inte pratar engelska)? Tror han att hans ingenjör-examen på något sätt ska jämna ut hans upplevda diskriminering av hudfärg? Och hur mycket aggressioner bär den här mannen egentligen på, mot oss europeer?
Dessa insikter fick mig att vakna upp, det hade hunnit bli grön gubbe ett antal gånger redan, så jag tackade för hans redogörelse och sprang in i min affär.
 
En helt annan typ av aggressioner är de jag bar på. Jag skriver "bar" eftersom jag valt att lägga det bakom mig.
Min iPhone 5 (ja, min ögonsten), blev stulen på bussen påväg hem från skolan, i fredags. Den blev utplockad ur min väska, tydligen väldigt enkelt eftersom jag inte märkte någonting.
Jag förstod dock att något var på gång när två män satte sig bredvid respektive bakom mig, och "råkade" spilla något. De lämnade fram servetter och var väldigt noggranna med att jag skulle bli ren igen. Under tiden tänkte jag på hur jag såg både mobil och plånbok långt ner i väskan, och tänkte stolt att de här två minsann inte kan lura mig. Så när jag två minuter senare skulle gå av bussen och en kvinna frågar om jag blivit rånad, svarar jag lugnt och försäkrande "Neejdå", men blir ändå tveksam och kollar igenom väskan, där finns min plånbok, men inte längre min mobil... Så mycket för den uppmärksamheten, ja, de grundlurade mig, och ja, jag kände mig dum. Jag visste ju exakt när, var och (i princip) hur, det hade gått till. När jag stängde ögonen blixtrade männens ansikten förbi och i det ögonblicket, hatade jag Lima. 
Men dramatiken la sig, jag funderade på vad jag egentligen förlorat; ett par hundra kontakter, på min iPhone som både var skärmlåst och saknade abonnemang, och tänkte istället på hur bortskämd jag lät, när jag läst att ca 10% av den peruanska marknaden består av smartphones, i jämförelse med Sveriges 86%...
 
Det här är ren och skär lycka
 
 
 
 

When nothing goes right...

Livet kan vara som ett kasettband, en VHS, det börjar med förtexterna, tiden i början av livet där alla de viktiga delarna presenteras, som kommer påverka hela livet, men som man kanske inte minns så mycket av. Sen börjar karusellen, med dagar som kanske vill spola förbi, spola tillbaka för att göra något annorlunda eller bara trycka på paus, för att stanna i scenen så länge man önskar. Det finns även en funktion som spelar bandet i slow-motion, kanske vill man att ett ögonblick ska vara under längre tid, eller är det så att man är fast i en spiral där tiden verkar gå sakta som för att plåga en, innan man till slut trillar ut på andra sidan. Oavsett vad för genre din film har, vilka scener du vill minnas eller glömma, så bör man minnas att livet ska levas, till punkt och pricka.
Lev livet på allvar, du kommer ändå inte ur det levande!
 
 

Att leva med...

...vetskapen att det bara är 40 dagar kvar här nu, IT'S KILLING ME! 40 dagars njutning, men också behov av planering och organisering inför hemresan.
Lägenhet? Vart ska jag bo? Några förslag? Jag är en trevlig hyresgäst, på 22 jordsnurr som varker röker eller svär (det sistnämnda kan diskuteras...).
Jag har så mycket kvar att göra innan jag vill åka hem, men en sak är säker; jag kommer återvända till detta perukernas land!
 
 
 
 
 
 
 

Marketing

Jag är nu inne på min sista studieperiod och har därmed startat mina sista två kurser, i marknadsföring och kommunikation i text, den ena på engelska och den andra på svenska. Det känns lite bitterljuvt, bittert för att det innebär att min tid här börjar lida mot sitt slut, men ljuvt för att jag snart har klarat av fem kurser, och kan lägga de bakom mig. Det är en utmaning att studera, det vet alla som gör det, för vissa är det enklare, medan andra måste lägga ner massor tid och energi för samma resultat. Jag har märkt att även om kurserna är roliga, intressant och tilltalande, är det svårt att koncentrera sig och ha disciplin när det finns så mycket annat som lockar runt omkring. Tex när jag sitter på bussen påväg till skolan; det kan man tycka är ett utmärkt tillfälle att studera, men istället söker sig blicken och tankarna till de förbipasserande vyerna. Jag borde ha åkt den vägen drygt 100 gånger (enligt snabb uträkning, som kan diskuteras), men ändå ser jag något nytt varje gång. Jag tror det är skillnaderna mot Sverige som tilltalar mig mest, när något är nytt här, så är det verkligen nytt.
Det är inte bara jag i Peru som är intresserad av marknadsföring, när jag hade med mig min 10kg-bok i ämnet till skolan i Villa el Salvador och förklarade med enkla ord att marknadsföring handlar om hur man säljer och får kunder att vilja köpa, så blev intresset stort och privatlektioner efterfrågades. Så det var bara till att börja översätta från engelska till spanska, på bilderna för Alessandra, en hängiven student.



Att lära sig den hårda vägen

Dagen bjöd på spetsarna av mänskligheten när det gäller ren och skär schyssthet, där den ena ytterligheten beskriver en människa som av någon anledning tror sig kunna bete sig som hen vill, utanför de skrivna och oskrivna reglerna och lagrarna. Som tror att hen är ursäktad av någon anledning, och därför har rätten att utföra en handling som inte är accepterad av övriga samhället.
Den andra ytterligheten är förstås vardagshjältarna, de som utgör den krets av medmänniskor som gör att man känner sig stolt, som anstränger sig lite extra för att hjälpa/glädja en annan.

Det förstnämnda inträffade när jag satt i min lugna ro på bussen, solen sken och folk hade fönstren öppna för att få lite luft i den kvalmiga bussen. Jag hade glömt min bok, som jag vanligtvis sitter klistrad vid under den två timmar långa resan till skolan, så efter en stund plockade jag upp min mobil och satt och fipplade, intet ont anande.
Bussen stannar till som vanligt, cobradoren (inkastaren) skriker för full hals för att få med nya passagerare, och plötsligt, från ingenstans, far en hand in genom mitt fönster, greppar tag i min mobil och rycker till. Jag hinner knappt reagera, men tar ett hårt tag med båda händerna, rycker tillbaka och landar nästan i knät på mannen bredvid. Handen släpper taget och bussen åker vidare, med höjd puls försäkrar jag tre oroliga passagerare om att jag inte blev av med något och att allt är bra. De ger mig några lugnande och varnande ord och efter att jag bett mannen bredvid om ursäkt försöker vi tillsammans stänga fönstret, men utan framgång. Jag stoppar därför ner mobilen långt ner i väskan och återgår istället till att betrakta Lima som svischar förbi utanför fönstret.
Jaja, har man valt att inte lyssna på alla varnande ord om att vara försiktig och diskret med värdesaker, så får man lära sig den hårda vägen!

Den andra änden på denna skala av mänskligt medkännande, visade sig på bussen på vägen hem, då jag som fredagslyx köpt en välförtjänt (enligt mig åtmintone) IncaKola - läsk. Hade otur och fick ingen sittplats men skulle ändå envisa mig med att öppna min läsk, som råkade vara skakad (dumt att tro att den inte är det efter 5 min på en av bussarna här), så det blev läskfontän... Men som sagt, vips var det trevliga folket framme med servetter åt mig, sen såg jag till att korken var åtskruvad, och att flaskan- liksom mobilen- var nerstoppad långt ner i väskan. Vardagshjälte för mig!

 

 

 

Glad

 

Återblick

Liten återblick från min resa som inkluderade de södra delarna av Peru, Punu, Juliaca, Bolivia bl.a.
 
Med härliga amerikaner
 
På Amantaní, innan hike
 
Sillustani, Puno
 
På Amantaní, med min husvärd
 

Min roliga familj

Ofta när vi skulle posa för kort fick vi kommentaren att vi var en fin familj (med ironi)... Här under vår resa till Ica och Huacachina.
 
 
 
 

 
 

Back in business

Lata läsare varnas! Långt inlägg, coming up...
 
Tillbaka i Lima igen, efter fem dagar i södra Peru och även Bolivia, med määängder av äventyr. Jag fick frågan; Om jag skulle gradera resan, på en skala 1-10, vad skulle den få då?
 
Here we go; Det började med att jag på flygplatsen i Lima hörde ett bekant språk, SVENSKA! Jag vände mig om och utbrister till de två damerna; "Pratar ni svenska? Vad trevligt!" De fann sig genast i situationen och vi började prata om det ena och det andra, vad vi gjorde i Peru, i Sverige osv. Det visade sig att de var från Sveriges Riksdag på resa i Peru för att undersöka en organisation, och var intresserade av att veta mer om min resa, när jag återvänder till Sverige. Jag fick deras visitkort och sa farväl och på återseende.
Innan jag sen satt på rätt plan hade jag sprungit som en galning för att nå rätt gate, på informationstavlorna stod det nämligen nr 1, men när jag kom dit stod det istället nr 9, vid 9an visade tv-skärmarna att planet var 1h försenat och att vi därmed skulle boarda vid gate nr 1. Så Lima flygplats har numer inga hemligheter för mig, jag hittar som i min egen ficka!
Jag landade sen i Juliaca två timmar sent, men med nya bekantskaper. Jag blev medbjuden på lunch och fick rekommendationer om hur jag kunde fortsätta min resa. De här människorna är engagerade i världen av La Marinera (Perus nationaldans) och var hur trevliga som helst.
Jag begav mig vidare mot Puno, som gränsar till Bolivia och även delar sjön Titicaca (3812möh) med samma land. Där letade jag upp ett hotell och en skräddarsydd tour för att hinna med att både sova med en familj på en av öarna i sjön, samt en natt i Bolivia.
I sjön finns en ögrupp; Uros som består av flytande öar, där folk bor och arbetar, vi besökte två av dessa, som var otroligt fina och sen åkte vi vidare mot Amantaní där vi skulle bo med lokalbefolkningen. I vanliga fall delas man upp så att ett sällskap sover hos en familj osv, men av en slump blev jag tillfrågad att bo med en amerikansk familj, vilket verkligen berikade min vistelse. Vi utbytte massor erfarenheter och jag och sonen (på bilden), blev bra buddies.
Så vi var 4 turister hos den underbara Reynas familj, bestående av henne själv, hennes man och deras fyra barn. De bjöd oss på deras specialiteter inom mat, quinoasoppa bl.a. och tog med oss på deras tradionella fiesta på ön, där alla turister fått låna, för ön typiska, kläder och dansade deras danser och roade sig.
Kl 6 morgonen därpå, efter en natt under fyra filtar (husen är utan värme och el) med en temperatur under 0, var det frukost, varsin underbart god pannkaka fick vi. Sen var det dags för mig att korsa hela ön och lämna övriga tour-deltagare, för att bege mig på den långa resan mot La Paz. Mannen i familjen visade vägen, en promenad på ca en timme, först rakt upp och sen rakt ner på andra sidan. Jag trodde mig inte vara alltför påverkad av höjden (ca 4000möh), men min ryggsäck verkade väga mycket mer än de ynka 9 kilona där jag gick...
Vid hamnen tog vi en båt mot fastlandet och därifrån två bussar för att nå Puno igen, och sen direkt försöka ta mig vidare med nästa mot La Paz. Jag lämnade ön med bara bra minnen och kände leendet sprida sig när jag tänkte tillbaka. Ska jag plocka fram något negativt så är det att de inte äter kött (eller kyckling eller fisk) på ön, ett helt dygn utan kött! Hur klarade jag mig?!
Innan jag satte mig på bussen mot La Paz försäkrade jag mig om att jag skulle kunna åka tillbaka kvällen därpå (söndag) för att hinna med mitt plan som skulle lyfta på måndag morgon, det var inga problem; "Lös det på plats du", lät det.
Lycklig satte jag mig bekvämt, fällde bak ryggstödet och somnade gott. Vid gränsen, i Desaguadero, klev vi av bussen för att få våra pass stämplade, promenera över gränsen och kliva på igen på Boliviansk mark.
Jag nådde La Paz (ca 3600möh) på eftermiddagen och började genast leta efter en buss hem igen, men fick bara svaret att den första bussen som går är på måndag eftermiddag. Detta pga att de (sen tre år tillbaka) firar en dag utan trafik i Bolivia den första söndagen i september... En svag panikliknande känsla spred sig, även om jag tröstade mig med att det "bara" var att boka om planet i värsta fall.
Jag hittade till slut en buss tidigt på morgonen därpå och bokade snabbt in mig på den, hittade ett hostel i närheten och checkade in för att sen gå ut och äta middag. Innan jag gick ut fick jag stränga instruktioner att inte lita på någon, inte godta någons hjälp, för de vill bara droga och kidnappa mig... Sen försäkrade jag de om  att jag inte skulle gå vilse och bara hålla mig till turist-gatorna, (vilket ställe!!) och begav mig ut för att, mer eller mindre smärtfritt ta mig till en restaurang, trycka i mig en lasagne, ett glas vin och återvända hem.
Uppstigning 04.30, frukost 05.00 var det planerat, men i receptionen hade de glömt bort sitt löfte och tittade frågande på mig när jag sa att jag ville äta frukost. Hur oorganiserat sydamerika än må vara (enligt somliga), så innebär det en uppskattad flexibilitet. Kvinnan i receptionen plockade fram kaffe, bröd och smör på 5 min och vips var lobbyn förvandlad till min temporära frukostmatsal.
06.00 satt jag på min plats på bussen tillsammans med amerikaner, italienare, fransmän, tyskar och någon engelsman, men bussen var långt i från full, utan saknades gjorde alla peruaner och bolivianer som skulle med, de droppade in en efter en och det var ganska roligt att se, vilka som satt på sina platser vid angiven avgångstid, och vilka som känner till systemet bättre och därför inte kände någon stress.
Vid gränsen igen var det dags för samma procedur, jag hade dock endast fått en stämpel för utresa ur Peru, dagen innan, och inte någon som sa att jag var välkommen in Bolivia. Det blev en del problem pga detta eftersom jag varit i landet mer eller mindre olagligt, och därför varken tilläts lämna Bolivia eller gå in i Peru. Till slut löstes detta missöde, efter många vändor, och jag fick de stämplar jag behövde. Men för er som ev ska åka buss mellan sydamerikanska länder, gör allting rätt från början, fråga tre-fyra gånger extra på gränsen (en gång räcker inte), så att allt är rätt i passet. Det underlättar!
På peruansk mark kunde jag andas ut och bekvämt rulla tillbaka mot Puno, där jag hoppade på en tour i sista sekund (5 min innan avgång), för att åka och se gamla inka-gravar, som var byggda som torn och en gång i tiden varit fyllda med mumier. Intressant och rolig utflykt, med massa trevligt folk, som vanligt.
Spenderade natten i Juliaca, för att slippa göra resan på morgonen innan planet skulle lyfta, och återvände hem med hälsan i behåll igår vid lunchtid.
 
Så, svaret på frågan hur jag skulle gradera resan blev utan tvekan en stor 11!
 
Liam och jag på Amantanís högsta punkt, med Lago Titicaca bakom
 
 
 
 

lovisaperu.blogg.se

Den här bloggen har handlat om mitt liv i Peru, där jag spenderade 6 månader. Många upplevelser finns i text, men även i bild. Jag som skrivit heter Lovisa, är 22 år ung och har precis börjat resten av mitt liv! Kontakt: l.lindblad@hotmail.com

RSS 2.0