Radiotystnad

I fredags fick jag tandvärk, försökte strunta i det ett par dagar men i förrgår fick jag nog, vilket slutade i en väl genomförd, peruansk rotfyllning.
Det finns tre saker jag är rädd för; mörkret, tunnelbanespärrar och tandläkare. Jag kan inte direkt säga att min syn förändrats efter detta, smärtan var ett faktum under timmarna under den osköna strålkastaren hos tandläkaren, men nu känner jag mig som en ny människa och är redo att bocka av ännu ett av mina mål, att besöka Titicaca.
Jag sitter nämligen på flygplatsen i Lima med min ryggsäck incheckad, och väntar på ett plan som ska ta mig söderut, mot Bolivias gräns. Där ska jag besöka världens högst belägna sjö, Titicaca och bo hos en av familjerna som har sina hem på de flytande öarna i sjön, efter det ska jag ta mig över till Bolivia och därifrån återvända hem igen... Så är planen iallafall. Än har jag bara flygbiljetter, men löser övriga detaljer på plats.
Önskar er en härlig torsdag och helg, när jag nu kanske kommer befinna mig utanför wifi-världen ett par dagar.

Det krävdes en man

Ja, nu efter knappa fyra månader har jag äntligen fått upp ett duschdraperi, och det krävdes en man för att fixa det, inte vilken man som helst, utan min pappa. Så mina resterande dryga 60 dagar kommer jag slippa ett ständigt blött duschgolv, och att ta ut toapappret från toan innan man duschar, för att undvika att blöta ner det. Om det ska firas? Jag har minsann en oöppnad flaska rosévin i kylen...
 
Några roliga kommentarer fick jag i skolan, efter det att min familj hade varit där och hälsat på. För det första var de ledsna att de hade åkt, men så kommer en väldigt skarp kille på ca åtta vårar, med idén att "varför åker inte du hem över helgen och tar med dem tillbaka igen?". Ja, med tappra försökt förklarade jag att det kostar skjortan, tar 25h och helt enkelt inte är möjligt...
Vi pratade lite om min lillasyster, som är 12 år, men här i Peru hade folk svårt att tro det; vad äter ni i Sverige egentligen? lät det. Efter en stund kommer en av tjejerna fram och frågar om jag gillar katter och hundar och om det finns i Sverige, jag svarar att jag är mer kattmänniska, hon får en fundersam min och efter en stunds eftertanke utbrister hon; "men är katterna såhäääär stora i Sverige?" (och visar med armarna). Eftersom vi människor generellt sätt är längre tänkte hon att katterna nog också är större... Ja, varför inte?
 
Lokalen i Villa El Salvador
 

Såhär ska vi ha det, när vi har det som sämst

Med en lokalproducerad öl, efter ett besök på Machu Picchu.

Para mis seguidores peruanos

He prometido escribir en español, entonces aqui esta!
Mis hermanas y mi papa han estado aqui para visitarme, por doce dias. Hemos hecho muuuchas cosas en esas semanas, fuimos a Machu Picchu y Ica, Huacachina por ejemplo.
El tiempo con mi familia ha sido muy poco, pero como dije, hemos visitado muchos lugares muy bonitos y ha sido divertido estar juntos.
Mi hermana mayor, se hizo un tatuaje, en Miraflores, donde mi hermana menor tambien probó volar en parapente.
Ya estoy muy contenta con los recuerdos que tengo, pero los voy a extrañar!
 
Mi semana será tranquila, solo voy a trabajar dos dias mas, miercoles y viernes. Tengo tambien vacaciones de mis estudios por dos semanas, y las voy a disfrutar.
Durante esas semanas voy a viajar a Puno, el Lago Titicaca y Bolovia, me voy el proximo jueves y regreso el lunes. Será interesante y bonito, ver el lago con las islas y tambien un otro pais en Sudamerica.
 
Hasta luego!
 
 

Everybody leaves

 

Förbannade flygplats! Man har en vana att låta negativa och tråkiga känslor ta över, så även om jag upplevt lycka på den där flygplatsen så är det känslan av avsked som dröjer sig kvar som en svag sorgsen association vid tanken på den. 

 

Det har varit två underbara veckor med min familj på besök i Peru, jag kunde inte önskat mig mer. Det känns som en dröm att jag lyckats ta mig hit och allt har bara varit perfekt, men med en saknad av vänner och familj där hemma såklart. Att sen få besök av (nästan hela) familjen och få visa upp mitt hem, mitt jobb, mina favoritställen och fylla på familjekärleksmätaren lite, har nästan varit för bra för att vara sant. 

 

Det var som på julafton när jag, efter två timmars väntan, skymtade tre förvirrade men välbekanta själar på flygplatsen för 13 dagar sen. När vi sen igår återvände till samma flygplats var det istället som när Bolibompa tog slut och man visste det var läggdags, när man var liten.
Ensamheten kröp sig på när jag promenerade vägarna där jag några timmar tidigare gått med mina systrar och min pappa, och när jag låste upp lägenheten saknades oordningen som uppstått av de tre resväskor som fyllt 80% av lägenheten. Det var tomt.

 

Nu har det gått ett dygn sen jag tog farväl och jag har svårt att fatta att de överhuvudtaget varit här, än mindre att de åkt och att det dröjer innan jag får krama om dem igen.

 

Men mittemellan dessa extremiteter av känslor på flygplatsen har vi upplevt mer än man kan förstå på så kort tid, när vi satt vid sista måltiden igår pratade vi om våra höjdpunkter respektive dalar på resan och alla var rörande överens om att besöket på Machu Picchu var det häftigaste, att se ett av världens sju underverk var verkligen över förväntan. För lillasyster följde tätt upplevelserna att sandsurfa och skärmflyga. Pappa värderade mycket erfarenheten av att ha besökt öken och storasyster menade även att hennes tatuering låg högt i kurs, och det förstås, det om något är ju ett minne för livet, så blev den otroligt fin också. 

 

När det kom till de negativa delarna så togs det upp saker som "När jag var sjuk den där dagen" eller för min egen del, när jag vaknade och såg ut som ett monster för mitt öga var igensvullet, men till och med det är nu en rolig anekdot, då jag tillsammans med min dåliga hållning, mest var skrämmande lik Quasimodo, Ringaren i Notre Dame. 

 

Hur som helst, när man har facit i hand så är dessa "dalar" inte ens en fis i rymden, så summa summarum har den här tiden varit två av de bästa veckorna i mitt liv. Tack Pappa, Jennika och Moa för det (även Henrik med sina roliga kommentarer och närvaro via mobilen bidrog till detta)! Saknar er redan!

 

Det är med en knut i magen som jag skriver det här och minns tiden, som just runnit ut, men jag är glad ändå, och ska komma ihåg att utan de jobbiga delarna är det svårt att ordentligt uppskatta de bra.

 

Snabbinlägg

Familjen min har snart spenderat sina knappa två veckor här och vi har hunnit med jättemycket. Imorgon kväll beger vi oss mot flygplatsen för deras ca 30 timmar långa resa hemåt.

Lite av det vi hunnit med är massa turism i Lima, katakombmusem, vattenpark mm, shopping så det heter duga, flyg inrikes till Cusco för att se ett av världens sju underverk; Machu Picchu (och massa andra sevärdheter runt staden), bussresa till Ica och oasen mitt i öken, för att prova sandboard och ta en båttur ut till naturreservatet i Paracas där vi såg sjölejon, pingviner och massor fåglar.
Nu återstår en heldag i Miraflores med tatuering, besök i kattparken och lite allmän turism där också, samt en heldag i San Miguel med frisörsalong, shopping mm.

Vid 21 imorgon kväll, peruansk tid, åker vi till flygplatsen, vilket alltså ger oss hela dagen imorgon också.

När jag skickat hem packet kommer bilder och lite mer information om dessa två veckor.

Såhär glad!

Lyckades med dagens måsten, har avslutat kursen och därmed gjort mig förtjänt av semester från plugg medan familjen min är på besök!
 
Såhär känner jag mig (typ som efter en minigolfvinst 2009)
 

~12 timmar

Om knappt 12 timmar anländer mina två systrar och min far, can't wait!
Men det är mycket som ska göras innan dess, plugga järnet står högst på listan, därefter följer städning. Sist måste jag också göra lite inköp, far min har höga krav och har skrivit en lång och detaljerad lista på vad som bör finnas i min kyl när de kommer... Men vad gör man inte! De har trots allt med sig en påse med svenskt lösgodis till mig.
 
En gammal bild från parque del amor
 

Det tillfälliga livet

Mitt liv i Peru är väldigt tillfälligt, men på ett bra sätt förstås. Som människor jag möter här säger; skulle jag inte uppskatta den flexibla (milt uttryckt) trafiken, om jag var född och uppvuxen här. Det är förstås väldigt sant, jag och Zandra konstaterade X antal gånger att för att uppskatta de bra delarna måste man ha en bild av de dåliga.
Hur som, en liten sneak-peak på hur mitt tillfälliga liv ser ut kommer här.
 
Tillfällig spegelhållare (ursprunligen två skokartonger och en kartong till vattenkokare)
 
 Mitt improviserade routerställ (ursprungligen skohylla)
 
Pannkakssmet i kastrull, i brist på bunke
 
Men lika glad för det, här med Kevin
 
 

Senaste äventyren i bilder

Har spenderat några dagar i Huaraz,som är en stad i västra Peru, på ca 3000m.ö.h.i de Peruanska Anderna. Det är dit folket här åker för att utöva vintersporter bl.a. I regionen (som heter Ancash) ligger även Perus högsta berg (och Sydamerikas fjärde högsta), Huascarán på 6768m.ö.h. Omgivningen runt berget hör till nationalparken med samma namn, och det är där endel av bilderna är tagna. Mitt besök i nationalparken ägnade jag åt att knalla upp till Laguna 69, som ligger på ca 4600m.ö.h., vilket var en vandring t/r på 1,8 mil. JOBBIGT!
Förutom det som syns på bilderna så provade jag canyoning, bergsklättring i vattenfall, kul men svårt!
Lite mer historia om Ancash; 1970 registrerades en av de värsta naturkatastroferna i Perus historia, när en jordbävning (uppmätt till 7,8 på Richterskalan) med efterföljande jordskred begravde två hela städer (orter), varav jag besökte en; Yungay. Där ska 17000 människor mist sina liv.
 
Puenting (variant av bungyjump)
 
Linbana mellan två berg
 
Bergsklättring
 
Påväg upp emot laguna 69 i nationalparken Huascarán
 
Påväg upp emot laguna 69
 
Jag var lagom död påvägen upp...
 
Laguna Llanganuco (inte den på toppen)
 
 
 

lovisaperu.blogg.se

Den här bloggen har handlat om mitt liv i Peru, där jag spenderade 6 månader. Många upplevelser finns i text, men även i bild. Jag som skrivit heter Lovisa, är 22 år ung och har precis börjat resten av mitt liv! Kontakt: l.lindblad@hotmail.com

RSS 2.0