Ingen kommer ihåg en fegis...

Ja, så har det låtit för mig sen jag tog min 23kg tunga väska och satte mig på planet till det här kulinariskt rika landet. Har ju skrivit om cevichen, bara det var en upplevelse. Men det är ingenting mot vad jag var med om idag, jag såg lite välbekanta namn på menyn och tog en maträtt där jag kände igen orden nöt (alltså från ko), potatis och ris, tänkte "äsch, hur illa kan det va med lite nötkött och potatis". Inte hade jag väntat mig att jag skulle sitta här och skriva att jag har ätit KO-LEVER, för första gången i mitt liv.
Konsistensen var väldig svampig och mjuk, smaken var som kött ungefär, men sen var det någon stark sås som tog bort mycket smak (tur var det kanske).
 
 
Te veo muy pronto!
-Lovisa

Stoppa pressarna!

Japp, då var det klart. Alla ni som delar uppfattningen att jag är lite kräsen av sig kan äta upp era hattar. Big time!
Lite kräsen? tänker ni nu. Okej, jag kanske inte är världens soptunna och hinkar i mig vad som helst, det är jag villig att erkänna. Idag, däremot, var det som en helt ny Lovisa kröp fram ur skalet. Jag vet inte om det berodde på vår nyligen uppfunna drink som vi valt att kalla Pisco Sueco (Pisco är en sydamerikansk dryck), den uteblivna sömnen, våra nyfunna vänner, eller vad jag föredrar att tro; en ny öppnare sida av mig. MEN när vi fick samtalet från M & L att de skulle ta oss till en Cevicheria så tvekade jag (nästan) inte alls. I huvudet citerade jag min kloka chef "Ingen kommer ihåg en fegis", och simmade rakt ut i den djupa delen av simbassängen.
Damas y caballeros, mina damer och herrar, ni har äran att läsa orden av en pisco-drickande, (mer eller mindre) spansktalande och nybliven CEVICHE-ÄTARE! Jepp, känn er fria att läsa orden om och om igen, det har iallafall jag gjort.
 
För er som kanske inte kommit så långt på den kulinariska stigen som jag, så kan jag säga att ceviche är en peruansk rätt på främst rå fisk, skaldjur och lite tillbehör, så alla ni som hört mig säga "Jag äter inte något från havet", kan stryka det ur era minnen (även om jag kanske inte gör detta till en vana...).
 
Jag och Zandra har firat in första kvällen tillsammans här, det blev en härlig kväll med massa innehåll som slutade väl. Idag har vi varit på skönhetssalong, där jag klippte mig för inte mer än en Carl von Linné-lapp (kul va?), mindre än 100 spänn kostade min klippning alltså. Och ja, den blev bra! Zandra valde att göra manikyr och pedikyr och blev också väldigt nöjd, även det extremt billigt.
 
Vårat största problem för tillfället är att vi inte har hittat tops, här...
Med andra ord; hälsningar från ett positivt Peru!
 
Te veo muy pronto!
-Lovisa

Fix

Just nu är det lite saker på gång här i landet med perukerna.
I morse mötte jag upp Zandra på flygplatsen, vi tog en (förvånansvärt säker och bekväm) taxi till vår lägenhet och har nu tagit igen några timmar sömn, mer behövligt för henne efter 26h flygresa än för mig dock.
 
Annars är det fix med mina studier som tar mycket tid. Det är vissa som undrat vad jag pluggar, så här kommer äntligen ett ganska utförligt svar.
Jag läser lösryckta kurser i marknadsföring, såsom grafisk kommunikation, marknadsföringens etik mm, där jag med hjälp av studievägledare satt ihop ett stort pussel för att få det att fungera.
Kraven från min sida var: studiestödsberättigade kurser inom marknadsföring på 75% deltid, och efter X antal möten, samtal, mail och svordomar så lyckades vi få ihop det. Jag läser nu allting på distans från Sverige, så det mesta är på svenska, men en del även på engelska (ingenting på spanska).
Det var kämpigt att lägga upp en sån plan eftersom de flesta högskolekurser går på 50% eller 100%, men vi löste det med att jag läser mina förstaval på högskola/universitet på 50% och sen fyller ut med kompenserande lösa kurser på 25%.
Hur som helst, får jag inte ordning på min ansökan till CSN, så det tar lite tid och energi. Men snart hoppas jag att det är klart så jag får mitt studiestöd och kan koncentrera mig mer på mina studier och upplevelser här!
 
Bjuder på ett smile, känsliga läsare varnas...
 
 
Te veo muy pronto!
-Lovisa

Lugnet före stormen

Imorgon kommer Zandra, så idag är sista dagen som enda svensk här (vad jag vet), med andra ord; lugnet för stormen! Och då menar jag en bra storm, en storm där det enda som kommer blåsa bort är min stundtals påträngande ensamhet. Vi har planer på att göra lite "must-sees" och sånt, bl.a. Machu Picchu har jag hört ryktas om!!!
 
I övrigt har slutet på den här veckan levt upp till förväntningarna, fredagen i Pachacutec med jobb på skolan där, vi pysslade och målade på konstverk som eleverna gjort. Lördagen startades med träning, det var jättefint väder, så jag promenerade ner till havet också (tror det är ca 3km), som sagt ingen jättefin plats, för dom håller på med massa vägarbeten eller något, men jag gillar ändå havet. Sen mötte jag upp Nancy för att åka in till centrala Lima och pianobaren Munich där dom serverar den godaste Sangrian!
Idag söndag, av förklarliga skäl, blev det sovmorgon, och sen fixa inför att Zandra kommer hit. Imorgon kl 05.45 landar hon på Jorge Chávez, flygplatsen, och jag ska möta henne där.
 
Bjuder på lite bilder som kompensation för föregående bildlösa inlägg:
 
Först en av eleverna som gjort en uppgift, att rita av och skriva om en person, hon valde mig, så smickrad
 
Jag och två elever från skolan i Villa el Salvador
 
Jag pysslar på skolan i Pachacutec
 
Den här söta hittade vi på skolan, en av mammorna tog hem den och räddade förmodligen livet på den
 
Träffade Michael Peruano
 
Min gata
 
Mitt hus
 
Te veo muy pronto!
-Lovisa

Awkward

Okej, så följande lilla incident är direkt hämtad från träningspasset, där jag är huvudperson och blir överraskad av en nyfiken herre...
Jag var mitt uppe i en intesiv övning på utegymmet här i närheten, när jag lägger märke till en man som står och tittar från andra sidan gatan. Han står vid vägkanten och när jag tittar dit lyfter han handen i en vinkning som inte blir besvarad. Jag återgår till min övning, där jag för övrigt höll på att sätta nytt personbästa, när jag i ögonvrån ser att han lämnar sin post i väntan på bussen och korsar gatan, på väg åt mitt håll.
En konversation utbryter, där mannen hälsar och frågar vart jag kommer ifrån, och när han klarat av den obligatriska biten där han förklarar att han älskar blont hår och att tjejer från Sverige är såååå vackra (nej, jag är inte självgod, jag råkar bara ha ljusast hår i San Miguel), så frågar han mig helt plötsligt om jag är trött. Jag svarar artigt att jag är nog lite trött. Han frågar igen, samma fråga. Jag ger samma svar, men långsamt den här gången och försöker dölja irritationen. En tredje gång säger han samma ord men pekar på sitt vänstra ringfinger, varpå jag förstår att han frågat om jag är GIFT inte trött (casada = gift, cansada = trött)...
Sen kan man ju diskutera varför den här mannen villa veta det, men jag väljer att lämna ute den delen.
 
Om jag tog första bussen till spanskaskolan? Om jag ska lägga mer energi på att lära mig spanska? Om påven har en rolig mössa? JA x 3.
 

Ledig dag

Idag är jag ledig, det var en oväntad ledighet, men perfekt tajming för jag har ett prov som blir tillgängligt idag och pga tidsskillnaden så förlorar jag 7 timmar i slutet av varje inlämning, så genom att starta 7 timmar tidigare tar jag igen det.
Dagen startade jag med att inte ställa klockan, det är något befriande och lyckogivande med att inte behöva ställa något alarm! Perfekt start på dagen, kände mig utvilad och stack iväg på en löprunda innan frukost. Det kunde ha gått bättre för halvvägs var jag helt slut och höll på att avlida av hunger, så jag kämpade mig hem med en mindre lyckad tid på mina 5km...
Nu har jag satt i mig en bra måltid och känner mig som en ny människa lagom till att börja live-streama AIK-DIF.
När matchen är slut och AIK (förhoppningsvis) tagit lite poäng ska jag sätta igång med plugget.
 
En annan rolig sak som jag har haft på gång är en intervju med Hjärt-Lungfondens tidning "Forskning för hälsa", de hörde av sig förra veckan och ville intervjua mig angående den insamlingen jag gjort för forskning om hjärtsjukdomar. Så i mitten av augusti månad kommer tidningen ut, här kan man hitta webbversionen.
 
Te veo muy pronto!
-Lovisa
 
 

Buss-fakta

Dags för en revidering och mer djupgående analys av tidigare publicerad fakta angående bussarna här, i landet där tutan ersätter en stor del av befolkningens vokabulär. Det kan vara en ilsken signal som säger "ur vägen idiot" eller en lång, ihållande "här kommer jag och ska köra om alla i full fart"-tutning, likväl kan det ersätta en av de där berömda visslingarna som säger "tjena snygging". Ja, ni förstår säkert.
Hur som helst, förutom detta hemmasnickrade tut-språk så är det en mängd andra saker som sker under en bussresa. Den börjar som sagt oftast med att man vinkar på en buss, på valfri plats, bussen stannar också på mer eller mindre genomtänkt plats. Man kliver på i all hast ackompanjerad till cobradorens gastanden gällande stopp på vägen. Cobrador heter alltså personen som är (som jag tidigare beskrev det) chaufförens högra hand, han/hon verkar som en konduktör och ropar ut vart bussen ska och vad den passerar på vägen och har ansvar för att ta betalt.
När man klivit på så dröjer det oftast en stund tills cobradoren kommer och ska ta betalt, eftersom han/hon måste se till att öppna dörren för nya passagerare hela tiden. Man säger helt enkelt vart man ska och betalar och får en liten biljett. För övrigt är det extremt billigt att åka buss, exempelvis kostar min resa till skolan (på 1,5h) inte mer än 10kr.
Under resan är det inte ovanligt att det kliver på folk som på olika sätt vill tjäna pengar, det kan vara kvinnor och män som säljer godis/chokladkakor osv eller barn som ställer sig och sjunger.
I rödlysen och vid stopplikter är det ofta folk som kommer fram till fönstret på bilarna och vill sälja tidningar, godis, dricka mm eller vill tvätta rutorna på bilen. Det händer också att barn och ungdomar har en liten uppvisning längst fram, ofta är det akrobatik, jonglering osv, för att sen gå fram till bilarna och be om en slant för underhållningen.
I övrigt är standarden på bussarna väldigt varierande, på en del får man knappt plats att stå och gå och än mindre sitta, dörrarna är konstant öppna och det är ganska obekvämt att åka med. Medan vissa bussar är lite större och modernare, med en mittgång och säten på båda sidorna.
Nästan alla sover på bussen, alla utom jag dvs, för mig de gångerna jag slumrat till har det varit en nära-döden-upplevelse: antingen har jag varit en millimeter från att trilla av de minimala sätena, eller missa min "hållplats". Man måste nämligen säga till när man ska av, så säger man inte till är risken stor att man bara bränner förbi.
Men i stort gillar jag bussresorna, de är flexibla, billiga och man får se mycket av omgivningen.
 
Såhär ser en vanlig buss och cobrador ut
http://gomadnomad.com/wp-content/uploads/2010/04/IMG_3762.jpg
 
Te veo muy pronto!
-Lovisa

Beställning från Sverige

Snart kommer Zandra hit! Den andra svenska volontären som jag ska dela lägenhet med. Det innebär en massa bra saker, vi ska göra lite utflykter och besöka häftiga sevärdheter, men förutom det så är hon en ängel och tar med sig en liten beställning från mig. GULD värt!
 
Här är det jag beställt:
 
Te veo muy pronto!
-Lovisa
 
 

Sangria-kväll

Jaja, jag har tjajat om det mycket, men nu är den faktiskt här! Kvällen som ska spenderas på en pianobar i centrala Lima, drickandes sangria.
Men innan dess har jag varit ute på en powerwalk, en ny runda som jag faktiskt gillade. Hittills har jag inte hittat någonstans att träna ordentligt och alla mina löprundor har blivit på asfalt, för det verkar inte finnas något spår eller så (inte för att jag hade förväntat mig det, men ändå). Idag iallafall så gick jag runt universitetet här i närheten, det är också bara bilväg/trottoar, men det funkar.
För tillfället är det plugg som gäller, sitter och kollar massa videolektioner i programmet InDesign, sjukt kul faktiskt!
Om drygt 3 timmar ska jag bege mig mot skolan i Villa el Salvador för att jobba eftermiddagen och sen, ja gissa vad som händer sen?
 

Den som ändå kunde göra sådär...
 
Te veo muy pronto!
-Lovisa

Söndagens bittra avsked

Det är något speciellt med söndagar, de är på något vis aldrig helt välkomna. Kan man inte stryka söndagen ur alla kalendrar? Nej det vore ju synd för då skulle man bara ha en dags helg... Nej, söndagen får nog stanna kvar trots allt, you have my permission!
Istället ska jag börja tänka på söndagen som veckans sista dag, något att fira, dagen innan något nytt och spännande ska börja, lite som nyårsafton. Ska nog börja skjuta raketer också, who's in?
 
Nej, den här söndagen är som en kick-off för kommande vecka. Som jag förväntar mig fylla enligt nedan:
  • Sangria-kväll (måndag)
  • Första och andra spanskalektionen (tisdag resp. torsdag)
  • AIK-DIF, försök till livestreaming (onsdag)
  • Zandra kommer!!
  • Diverse svar angående olika projekt
  • Jobb i skolorna
  • Plugg + prov

Så, välkommen ny vecka och välkommen måndag!


Te veo muy pronto!
-Lovisa

Hockey hockey hockey!

Livestreamar finalen för tillfället. Heja Sverige!
 
En bild från förra året, samma tidpunkt.
 
Te veo muy pronto!
-Lovisa

Snabbt & mobilt

Ett inlägg direkt från Miraflores och Sofá Cafe, sitter här med en fet våffla med nutella och en Amaretto sour (tack till Linnea som introducerade mig för den drinken). Livet leker!
Det kan tyckas vara en fulländad lördag, men icke! Trodde aldrig dagen skulle komma då jag yttrade följande ord, men nu är den här: jag är numer ägare av mina första Converse. Stoppa pressarna!

En halvtaskig instagram-bild är ett måste, som sammanfattning av dagen.

Te veo muy pronto!
-Lovisa

Miraflores

När det här inlägget publiceras är jag i Miraflores, en del av Lima där mycket turister, ungdomar och livsnjutare håller till. Förmodligen har jag shoppat lite, gått fel en eller två gånger och kanske smuttat på en sangria någonstans.
I övrigt är det plugg och träning som fyllt min dag, därför var det extra skönt när jag bestämde mig för att hoppa på den flygande faran mot Miraflores för att roa mig resten av dagen.
 
Ville bara titta in och önska folket en fortsatt trevlig helg!
 
Four thumbs up!
 
Te veo muy pronto!
-Lovisa

VM-final!

Grattis Tre Kronor till VM-finalplatsen! Landet där intresset för hockey är lika obefintligt som regn är garanterat en svensk sommar, håller alla tummar (med andra ord min två)!

¡Buena suerte!

Helg!

Likt en humla som upptäcker en blomma med den fräschaste nektar, en skriande fiskmås som just ska till att dyka efter dagens skrovmål i en sjö eller ett barn på julafton, precis den känslan, har jag inte just nu. Faktum är att det inte är jättestor skillnad på helg och vardag här, inte än, för när jag är i skolorna är det så mycket nytt hela tiden så det blir aldrig det där vardags-lunktet man enkelt hamnar i i sin rutin hemma.
Men helg existerar här också! Två lediga dagar som jag ska ägna åt plugg, shopping, träning och nöjen. Och måndag kväll är Sangria-kväll, så jag ska inte klaga!

Ett tips tänkte jag också dela med mig av. Jag pratar inte om honom ofta (av förklarliga själ), men jag har en lillebror, för er som inte visste. Han är en klippa när det gäller data/it och jag hörde av mig till honom för lite tips. Vi utbytte lite artighets-fraser där jag frågade hur han har det och han frågade mig detsamma. Jag förklarade att jag inte har så många vänner än varpå jag erhåller följande briljanta svar, som också blir dagens tips:
"Prova att duscha det brukar folk uppskatta har jag märkt efter 20år!"

Te veo muy pronto!
-Lovisa

Erkännande. Varning för stötande innehåll!

Okej, det här är inte något jag skulle slänga ur mig bara sådär, utan jag har tänkt igenom det noga och vägt fördelar mot nackdelar. Det är fritt fram att tolka som man vill, min mening är inte att inkräkta på någons känslor eller åsikter. Men jag måste ändå få detta sagt.
Jag är djurvän, jag lovar! Jag har besökt djurparken två gånger inom loppet av en vecka, jag stannar alltid och hälsar på katter jag möter och vill inget djur ont.
 
MEN säga vad man vill, flodhästar är inte ett charmigt djur. Jag försöker titta på dom med den förtjusan barnen runt omkring mig uttrycker, men jag lyckas inte. Aldrig. De är fula och klumpiga och ligger mest och jäser i sIn egen toalett.
 
Förlåt flodhästfantaster. This is the ugly truth.
 
Te vo muy pronto!
-Lovisa

Planer

Det är mycket som händer just nu, här i min lägenhet i San Miguel, Lima, Peru. Men också mycket utanför.
Jag har en del planer för framtiden och lite olika projekt på gång. Det är det som tar upp det mesta av min tid nu, förutom att volontärarbeta, plugga och upptäcka det här landet.
Jag ska berätta mer om allt detta så fort det är mer spikat, så don't worry!
 
Annars då, idag (fredag) är sista arbetsdagen för den här veckan. Det blir en lång sådan: avfärd mot Pachacutec kl 8, och tillbringa halva dagen där. Sen kvickare än en höna sk*ter beger vi oss till Villa el Salvador och spenderar eftermiddag/kväll där. Kommer hem vid 20.30 skulle jag tro=heldag!
 
Om 10 dagar får jag sällskap av Zandra, den andra volontären från Sverige, det kommer bli grymt! Hon stannar sen i två månader, så då ska vi hinna med massa saker. Mer info kommer!
 
Bjuder på en bild från i onsdags i Villa el Salvador. Vi pluggade engelska djur.
 
Te veo muy pronto!
-Lovisa

Organisationen som gjorde min resa möjlig

Hola!
 
Det är fler som frågat hur jag bor, hur jag hittade mitt boende osv. Därför tänkte jag passa på att ge lite cred till jultomten i den här sagan, den ideella organisationen som gav mig möjligheten inslagen i papper för mig att slita upp; Öppna Händer (Manos Abiertas på spanska).
 
Det är de som hjälpt mig med boende, mötte mig på flygplatsen och som tar hand om mig som volontär.
 
Vill Du också hjälpa till finns det mängder sätt, allt från att göra som jag; volontärarbeta till att bli fadder, donera pengar eller bara erbjuda en plats för en insamlingsbössa att stå på. De är väldigt flexibla, som Gunde skulle sagt: Ingenting är omöjligt (tänk er också med en släng av dalmål)!
 
Du hittar dom på Facebook; sök bara på Öppna Händer
eller på deras hemsida http://www.oppnahander.se

Äventyr i Lima

20 grader och dimma/moln, säger väderprognosen. Varje dag. När jag kliver upp på morgonen och tittar ut, är det 20 grader och mulet. Varje dag. Det är så det fungerar här. Jag har vant mig nu, efter snart två veckors längtansfullt blickande upp mot molnen för att se om solen gömmer sig där någonstans. Som ett barn som leker kurragömma blev ingen gladare än jag när solen kl 12 idag bestämde sig för säga; Tittut! Genast packade jag ihop lite matsäck, mina studieböcker och sprang ner i parken här intill och la mig. Aaaaaaah, lättnadens suck!
Peruaner (som inte vill bli solbrända) gick förbi och gav mig konstiga blickar, efter några timmar gick en elegant  dam förbi och sa artigt att "Om du ligger i solen kommer du bli brun och kanske röd". Jag log tillbaka och sa att vi som är från Sverige vill vara bruna. Jajamen, tänk vad det kan skilja sig.
 
Hur som helst, denna lilla visit av herr/fru sol gjorde mig tvungen att skjuta upp de egentliga planerna för dagen- att skriva in mig på en skola för att få privatlektioner i spanska. Så med hjälp av Öppna Händers egen stjärna Sebastian, tog jag mig med bussarna till Arequipa, där skolan ligger. Denna utflykt resulterade i en något smalare plånbok och uppbokade tisdag- och torsdagkvällar framöver- här ska snackas spanska! Ni som känner mig väl skulle vara imponerade, för trots brist på lokalsinne (och ibland vanligt logiskt tänkande), åkte jag bara typ 10 min för långt och på andra försöket träffade jag rätt i bullseye! Sen ska jag inte gå in närmre på tiden det tog att hitta en bankomat trots vägbeskrivning från receptionisten på skolan... Men men, slutet gott, allting gott!
 
Igår var jag på den andra skolan för första gången, den ligger i en by som heter Villa el Salvador och är minst lika mysig som Pachacutec. I den skolan går yngre barn som studerar grundämnena, matematik, engelska, spanska mm. Återigen kom jag hem full av intryck, bara bra sådana förstås!
Morgondagen ska jag också tillbringas i Villa el Salvador med dessa underbara människor. När jag jobbar i Villa el Salvador åker jag hemifrån vid 13, och kommer hem kanske 20, så den undevisningen är på eftermiddag/kväll.
 
Bjuder på en väldigt gammal bild från en legendarisk spanskalektion på gymnasiet, "Cerca de la playa" visst?
 
Te veo muy pronto!
-Lovisa

Sunset

Solnedgångarna här är verkligen något att hänga i granen.

Feliz día mamá

Idag är det morsdag här i Peru (andra söndagen i maj), så folk ägnar en tanke åt sina mödrar.

Helgens bravader

Falsk marknadsföring i allra högsta grad! Till skillnad från det rubriken indikerar har jag haft en lugn och relativt händelselös helg. Fredagen tillbringade jag på djurparken som ligger ett stenkast från mig, där kommer jag absolut göra fler besök! Inträdet är 10 sol (alltså typ 25kr), så det kan jag unna mig. Gårdagens enda mission var att hitta ett par skor, gissa om det står ett par nya oanvända bredvid mina gamla? Nix! Inga skor blev det, trots frenetiskt letande i alla skoaffärer jag kunde hitta. Det var inte utbudet som var fel, det var bara det att resten av San Miguel hade bestämt sig för att leta skor just samma dag och tid som jag... Återvände hem tomhänt efter X antal timmar.
Däremot gjorde jag en upptäckt, den här av öerraskningar fyllda stadsdelen är stolt innehavare av ett Gold's Gym. Förmodligen blir det ett gymkort där inom kort!
 
Och här är till dig plutten: äpplet- ett mästerverk jag och Moa jobbade på förra vintern, fotograferat av henne, redigerat av mig:
Och en bild på Moa och hennes älskade JB. Saknar dig lillasyster!

Lyckad heldag i Pachacutec!

Bilder från dagen igår, det var dansuppvisning på skolan, för föräldrarna, själv var jag klädd i dräkt för att dansa marinera. Sista bilden är också från Pachacutec men där folket bor.
 
 

Imorgon smäller det!

Wish me luck! Imorgon är det dags för grande finale; det är uppvisning av dansen som vi lärt oss, i samband med mors dag som inträffar på söndag. Alla föräldrar kommer vara på skolan för att se sina barn dansa marinera. Jag har fått en dräkt beställd som jag ska bära, förhoppningsvis kan jag dela med mig av en bild eller två senare.
 
Tony Irvning, släng dig i väggen!

Lovisa y La marinera

Okej, idag har jag lärt mig (eller försökt), delar av den fina peruanska dansen Marinera. Om man söker på den på Youtube så ser man iallafall hur den ska se ut... 
 
Hur som helst, är jag just hemkommen från min första "arbetsdag", har tillbringat den i skolan i Pachacutec, en by ca 1 timmes resa från mitt hem. Det var sjukt kul! Alla barnen är så duktiga. Även om jag inte kunde förstå allting som sas så tar dom till sig en, man blir så glad av att vara omkring dom.
Jag har även upplevt trafiken i det här landet på närmre håll. Deras bussystem är ganska långt ifrån SLs spärrar och magnetiska kortläsare...
 
Mitt i vägen vinkar vi till oss en buss som ska ta oss till Ventanilla, där vi sen ska byta färdmedel. Busshållplats? Nej, här är man flexibel och utnyttjar hela vägen, bussen stannar därför i mittenfilen och en ung kille, chaufförens högra hand, skriker ut ändhållplatsens namn. Innan min fot har lämnat den trygga marken är det bussliknande fordonet i rörelse igen. James Bond hade varit imponerad!
Sätenas storlek matchar logiskt nog befolkningens, dvs mina ben kunde ju glömma extra utrymme. Det spelade ingen roll hur mycket jag böjde och vred på mig, jag fick inte plats. Ändå satte sig person efter person ner, lätt som en plätt. Till slut satte jag mig med benen utåt i "gången" på bussen. Det fanns även en plats (lika liten som min) reserverad för handikappade, rullstolsburna och gravida och i mitt stilla sinne kunde jag inte låta bli att fundera först hur en rullstol överhuvudtaget skulle komma på den här flygande faran, sen hur själva rullstolen skulle få plats. Men man säger ju att det är tanken som räknas.
En skumpig och trång bussresa senare bytte vi färdmedel till taxi/samåkningsbil, som desto bekvämare tog oss till skolan. Om jag var rädd för att dö? Inte alls, så packad som jag satt skulle inte ens Volvos säkraste bilbälte presterat.
 
Nu är jag hemkommen, med miljoner intryck att bearbeta, bara bra sådana förstås.

Jag bjuder på en gammal bild som jag tog hemma i Tyresö för kanske 3 år sen, bara för att jag känner mig blommig av allt dansande...
 

Te veo muy pronto!
-Lovisa

Nära döden & pw

Imorse när jag satt i min godan ro och försökte utföra lite hederligt studerande med fönstret öppet (jag har liksom skjutfönster), så hör jag hur det flaxar till och helt plötsligt sitter en fågel med näbben i min ruta. Jag höll på att trilla av stolen! Men det var inte nog med det, när fågeln återfått förståndet siktade han in sig rakt in i min lägenhet. Jag slet tag i fönstret och drämde igen det i panik, och gav fågeln ännu en smäll. Det var på håret att den flygande faran kom in till mig! Nog för att jag känner mig lite ensam, men sällskapet av en icke pricksäker fågel klarar jag mig utan...
När jag hade återhämtat mig packade jag ner studieböckerna och knallade ner till havet (efter karta förstås). Gick fel först men sen hittade jag dit. Det var inte en vacker syn, hela stranden var en stor arbetsplats och de enda människor som rörde sig där var byggarbetare. Men 7km promenad la jag iallafall bakom mig.

Tidsinställda förklaringar

Hola!
 
När det här publiceras är det natt här hos mig och morgon i det avlånga landet lagom.
Det är många som frågar om skillnaderna mellan Sverige och Peru, och därför tänker jag tillägna nyfikna ett litet förklarande inlägg. Nu har jag bara spenderat knappt tre dagar här, men det är en del saker som är ganska tydliga redan nu.
  • För det första är det sju timmars tidsskillnad, jag är sju timmar efter Sverige.
  • Många frågar om vädret, det är inte sommar här nu, mer höst. Det är ca 22 grader hela dagarna med ett tjockt molntäcke och hög luftfuktighet; inget solväder med andra ord.
  • Väldigt få pratar engelska här, men alla är väldigt trevliga.
  • Sen är det ju förstås det här med tider, av det lilla jag hunnit uppleva och det jag har hört innan har jag förstått att en tid här är något flexibelt och inget man behöver hålla.
Lite kuriosa sådär!
 
 
Te veo muy pronto!
-Lovisa

Bild från gårdagen

 
Har lite problem med att ladda upp bilder, men här kommer en sammanfattande bild från gårdagen. -Älskade vaniljcola, superfräsch avokado och i bakgrunden utsikten från mitt köksfönster.

Avokados och Alfredo

Hola!
Har just tryckt i mig den godaste av Pasta Alfredos du kan tänka dig. Vem kunde tro att den fanns i Peru? Inte jag iallafall... Hur som helst, har jag ägnat dagen till studier, träning och sightseeing på egen hand.
Dagen började med ett trevligt skypesamtal med min far, sen ägnade jag 1,5 timme åt powerwalk kombinerat med frekvent letande efter en kiosk att köpa en karta över San Miguel i, ju fler kiosker jag frågade i "Tienes una mapa de San Miguel", desto större var risken att jag inte skulle hitta hem igen, jag insåg mitt moment 22 och la mer energi på att gå än att leta. Kom hem utan karta men med trötta ben, dags att duscha och laga lunch.
Hur f*n fungerar en gasspis? Ringer pappa, min räddare i nöden, men inte hjälpte det, kontaktar paret som bodde i lägenheten innan, som varit snälla och lämnat telefon mm till mig. Jackpot! Nu har jag ett fullt fungerande kök. Tackarrrr!
Det var lite sent för min spis att börja fungera dock, så jag hade hunnit sätta i mig en väldigt god avokado och gjort mig i ordning för att gå ut. Knallade ner till Plaza San Miguel och gick in på ett internetcafé för att be dom skriva ut en karta åt mig, det ordnade killen på ett kick. Stackarn, kunde inte varit lätt för honom att förstå min knackiga spanska, men jag fick det jag ville ha och betalade 1 sol för det.
Nästa utmaning var att beställa mat, så jag satte mig på en restaurang i närheten och försökte beställa Pasta Alfredo och Coca Cola, 1 av 2 rätt. Fick min pasta men en Inka Kola, nån gul läsk som är vanlig här, smakar typ smurfdricka om någon minns det?!
Innan jag hann få min mat kom först en engelsktalande servitör fram och ville försäkra sig om att de hade förstått min beställning rätt (bra service!!): "Yes, i ordered Alfredo and cola". Sen kom ytterligare en servitör (dock spansktalande) fram och frågade om han kunde ta min beställning och jag försökte svara något i stil med att hans kollega redan hade hjälpt mig, varpå han rabblade upp några menyförslag (tror jag), jag förstod inte riktigt så jag sa artigt att jag inte talar så mycket spanska. Då skrattar han till och säger på spanska, "Nej men äta ska du väl ändå", och blinkar med ena ögat. Just då kommer den andre servitören med min dricka och då förstår han vad jag försökte säga. Maten sen var, som sagt, i en klass för sig!
Sen var det dags för lite nödvändighetsshopping, men i köpcentrumet ligger även en bio, så jag tittade in för att se om någon kul film visades men det var bara Chainsaw Massacre och IronMan så jag la på minnet att Smurfarna snart har premiär, då ska jag gå dit igen.
I mataffären köpte jag diskborste, tvättmedel, en ananas och (!!!!) till min stora glädje fanns Vaniljcola. Jag älskar det här landet! Allt det betalade jag 18 sol för (typ 45kr), bra affär tycker jag.
Nu sitter jag i min lägenhet och funderar på att gå med en ny bekantskap till "La noche en blanco" eller White Night Festivals. Ska fundera lite till tror jag.
 
Te veo muy pronto!
-Lovisa
 

På plats

Hej!
Efter en lång resa på närmare 27 timmar kom jag fram till min lägenhet igår.
Startade 04.00 från Tyresö, pappa skjutsade mig till Arlanda terminal 5. Väl där hittade vi inte min avgång, är det inställt? frågade vi oss. Jag plockade upp biljetten och ser att det är visst terminal 2 som gäller. Tur att vi var ute i god tid! När det sen var dags för första bytet i Amsterdam blev jag imponerad av deras moderna flygplats, dock inte lika av deras misstänksamma bemötande;
-Where are you going?
-To Lima, Peru.
-Are you travelling alone?
-Yes.
-Did you pack your own bag?
-Yes.
-Did someone put down something in your bag, that's not yours?
-No.
-For how long will you stay in Lima?
-Six months.
-What's the occupation? Vacation?
-Yes, vacation?
-Ok, so you're going to Lima, alone, for vacation, for six months?
-Yes.
-Well, ok...

Men, förstår att de har ett regelverk att följa, jag blev ju "approved" iallafall.
Planet mellan Amsterdam och Atlanta tog ca 9 timmar, flög med Delta Airlines och kan starkt rekommendera dem! Trevligt bemötande, serviceminded och allmänt bra service.
I Atlanta var det i princip strångmarch för att hinna plocka ut bagaget som personalen var tydliga med att jag måste ta genom amerikansk tull igen. Så jag stod där vid bandet och väntade i ca timme, ända tills dess att bandet stannade. Då gick jag fram till en trevlig man som skrattade hjärtligt och sa "Sweetie, your bag will go all the way to Lima, don't worry, just go that way and you'll go past the line and straight to your gate, but hurry up now!". Så det gjorde jag- trängde mig före hela kön och sprang igenom säkerhetskontrollen, där killen som ställde frågor var betydligt mer trevlig, han tyckte det var tråkigt att mitt första besök i USA bara var en mellanlandning och föreslog att jag skulle komma tillbaka snart.
Hann med planet mot Lima och somnade direkt när jag satte mig, missade middagen, men som tur var satt jag mellan två underbara kvinnor som erbjöd mig delar av deras mat.
I Lima finns det en slumpgenerator, där varje person trycker på en knapp och en lampa lyser sen grönt eller rött, vid det senare får man gå genom en extra säkerhetskontroll och om man har otur även öppna väskan för genomgång. Min lampa lyste klarrött men jag slapp visa innehåller som tur var.
Fick direkt godkänt på mitt förlängda visum, irrade runt i ca 30 min för att hitta Nancy som skulle ta mig till min lägenhet.

Och nu är det en ny dag! Jag har hunnit besöka banken- mindre lyckat eftersom mitt bankkort inte fungerade, så det måste jag ta tag i snart. Tog också en promenad till ett stort köpcenter och köpte lite mat, jordgubbar, bröd och nötter.
Nu sitter jag och väntar på att min hyresvärds son ska hälsa på för att hjälpa mig- de är så snälla allihopa!

Te veo muy pronto!
-Lovisa

Only hours 'til takeoff

Om 4,5 h sitter jag i bilen med min far som så vänligt kör mig till Arlanda.
Jag kommer inte vara nåbar på mitt mobilnummer utan endast mail, Skype och Facebook osv.
Wish me luck!

Te veo muy pronto!
-Lovisa

lovisaperu.blogg.se

Den här bloggen har handlat om mitt liv i Peru, där jag spenderade 6 månader. Många upplevelser finns i text, men även i bild. Jag som skrivit heter Lovisa, är 22 år ung och har precis börjat resten av mitt liv! Kontakt: l.lindblad@hotmail.com

RSS 2.0