Att lära sig den hårda vägen

Dagen bjöd på spetsarna av mänskligheten när det gäller ren och skär schyssthet, där den ena ytterligheten beskriver en människa som av någon anledning tror sig kunna bete sig som hen vill, utanför de skrivna och oskrivna reglerna och lagrarna. Som tror att hen är ursäktad av någon anledning, och därför har rätten att utföra en handling som inte är accepterad av övriga samhället.
Den andra ytterligheten är förstås vardagshjältarna, de som utgör den krets av medmänniskor som gör att man känner sig stolt, som anstränger sig lite extra för att hjälpa/glädja en annan.

Det förstnämnda inträffade när jag satt i min lugna ro på bussen, solen sken och folk hade fönstren öppna för att få lite luft i den kvalmiga bussen. Jag hade glömt min bok, som jag vanligtvis sitter klistrad vid under den två timmar långa resan till skolan, så efter en stund plockade jag upp min mobil och satt och fipplade, intet ont anande.
Bussen stannar till som vanligt, cobradoren (inkastaren) skriker för full hals för att få med nya passagerare, och plötsligt, från ingenstans, far en hand in genom mitt fönster, greppar tag i min mobil och rycker till. Jag hinner knappt reagera, men tar ett hårt tag med båda händerna, rycker tillbaka och landar nästan i knät på mannen bredvid. Handen släpper taget och bussen åker vidare, med höjd puls försäkrar jag tre oroliga passagerare om att jag inte blev av med något och att allt är bra. De ger mig några lugnande och varnande ord och efter att jag bett mannen bredvid om ursäkt försöker vi tillsammans stänga fönstret, men utan framgång. Jag stoppar därför ner mobilen långt ner i väskan och återgår istället till att betrakta Lima som svischar förbi utanför fönstret.
Jaja, har man valt att inte lyssna på alla varnande ord om att vara försiktig och diskret med värdesaker, så får man lära sig den hårda vägen!

Den andra änden på denna skala av mänskligt medkännande, visade sig på bussen på vägen hem, då jag som fredagslyx köpt en välförtjänt (enligt mig åtmintone) IncaKola - läsk. Hade otur och fick ingen sittplats men skulle ändå envisa mig med att öppna min läsk, som råkade vara skakad (dumt att tro att den inte är det efter 5 min på en av bussarna här), så det blev läskfontän... Men som sagt, vips var det trevliga folket framme med servetter åt mig, sen såg jag till att korken var åtskruvad, och att flaskan- liksom mobilen- var nerstoppad långt ner i väskan. Vardagshjälte för mig!

 

 

 



Kommentarer
Maria

You make my day Lovisa, tur att vi har dig som utforskar världen åt oss på gott och ont. Kram

Svar: Ja, försökskaninen till Er tjänst! Kram
Lovisa

2013-09-14 @ 21:51:27
Linda ♥

Häftig resa, vad gör du i Peru?

Svar: Ja, jag är här i Lima under ett halvår för att volontärarbeta för den lilla ideella organisationen Öppna Händer. Jag arbetar på två skolor, med barn som på olika sätt behöver lite extra hjälp- det är helt underbart! Tack vare flexibiliteten hos organisationen har jag även haft tid att besöka Perus guldkorn, som Machu Picchu.
Kolla in deras hemsida om du är sugen på att göra samma sak: http://www.oppnahander.se/
Eller hör av dig på min mail: [email protected]
Lovisa

2013-09-19 @ 10:22:36
URL: http://lindaemanuelsson.blogg.se
kaffehörnan

Vad tjusig bild, hoppas du mår bra

Svar: Tack!
Lovisa

2013-09-19 @ 10:23:41
URL: http://www.kaffehornan.se
Olivia

fin blogg! :)

Svar: Tack!
Lovisa

2013-09-19 @ 10:27:26
URL: http://olivialey.blogg.se
M

Vilken fin blogg du har :)

Svar: Tack!
Lovisa

2013-09-19 @ 10:28:43
URL: http://bebblans.blogg.se


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

lovisaperu.blogg.se

Den här bloggen har handlat om mitt liv i Peru, där jag spenderade 6 månader. Många upplevelser finns i text, men även i bild. Jag som skrivit heter Lovisa, är 22 år ung och har precis börjat resten av mitt liv! Kontakt: [email protected]

RSS 2.0