Dagen med stort P, för Peru! Det är Perus nationaldag och firandet är i full gång. Redan innan helgen märkte man detta eftersom folket började röra sig ut från Lima, till andra delar av landet = mycket trafik. Det är också semester i samband med detta, så skolorna (där jag jobbar med), har lov osv. Själv är jag ledig till den 5/8 och då jobbar jag bara en dag, för sen kommer familjen och då är jag ledig igen, även om vi ska besöka skolorna tillsammans så de får se.

Den 28e juli firas eftersom det var då, 1821 (rätta mig om jag har fel) som Peru utropades som självständigt av en trevlig prick vid namn José de San Martín. Tidigare låg Peru under spanskt styre.

Kort version av en historialektion som annars kunde hålla på i dagar, sorry pappa, överlämnar den här delen till dig!

 

För tillfället bär jag röda och vita kläder i Perus ära, medan befolkningen här tyckte det räckte med bara rött, eftersom min hudfärg är vit... Färdigskrivet för idag, måste fira lite också!

 

Oftast slås jag av dessa när jag är ute och springer, promenerar eller bara är påväg någonstans, och oftast verkar idéerna storslagna och briljanta till en början och jag vill alltid genomföra dem med största entusiasm och iver. Det handlar nästan alltid om att ta en genväg eller gå ner för en brant sluttning istället för att gå några meter extra till trappan, men gemensamt för dessa chansningar är att det i mitt huvud alltid ekar; ingen kommer ihåg en fegis. Jag måste ge mig själv en klapp på axeln för tanken, visst, men verkligen försöka sluta leka våghals och kreativ stundtals! Det slutar nästan alltid med att mina genvägar leder till en återvändsgränd, eller att jag glider ner på rumpan för en lerig sluttning. Eller ett annat, mer aktuellt exempel, var när jag och Zandra var lite stressade påväg till skolan och ingen buss dök upp inom 2 min. Otålig som jag är föreslog jag att vi skulle chansa på en annan buss. Gissa om vi kom ännu senare...

Den här gången handlade det iallafall om en frukt jag fick för mig att köpa, den såg ju god ut och var förpackad om 6 i ett paket, jag tänkte först att jag kanske borde prova en och sen köpa mer om de är goda, men sen tog min äventyrsanda över och jag slog till på hela paketet. Goda? Sådär va... Men nu är det bara att knipa igen och käka!

 

Ber om ursäkt för uppehållet, det är garanterat inte någon giltig frånvaro pga sjukdom eller liknande. Nej tvärtom, ogiltig, på ett sånt sätt som skulle dra tillbaka CSN-bidraget om man gick i skolan... Eller vänta, det är ju faktiskt ett faktum. Jag har fortfarande inte fått ordning på mitt studiestöd från CSN (sorry för den dåliga reklamen, men det är bara sanning), det är massa krångel med studieförsäkran, stuidetakt osv pga mitt lite krångliga upplägg.

Oavsett, har jag massor saker planerat, bära eller brista- ingen kommer ihåg en fegis!

 

 

Här är ett litet schema för den närmsta tiden:

• Imorgon, onsdag - Zandra åker hem och lämnar mig åt mitt öde...
• Jag har nu semester från skolorna ett par veckor
• 28 juli - Perus födelsedag = firande!
• 31 juli - avfärd till Huaraz (där det förhoppningsvis blir BungyJump mm)
• 6 augusti - FAMILJEN KOMMER (förutom lillebror)
• 9-12 augusti - spenderar vi i Cuscu och Machu Picchu, ÄNTLIGEN!
• 18 augusti - familjen åker hem igen och jag lämnas återigen åt mitt öde

Nu är dagen här, som jag har längtat! Jag har tjatat, bett, bönat, mutat och nog gjort allt för att detta skulle hända. Vi har nämligen äntligen bestämt oss för att gå till the one and only; DJURPARKEN! Zandra har inte varit där än och jag kan inte bärga mig tills hon får se alla djur. Oh happy day!

Som vanligt är det 16 grader och moln här, vet inte hur länge sen det var vi såg solen, men vad gör det; Parque de las Leyendas, here we come!

 

Efter djurparken ska vi bege oss in mot centrala Lima och busskontoret för att boka en liten resa, innan Zandra åker hem (om mindre än två veckor). Resan kommer ta oss till Ica, en stad ca 20 mil från Lima. Staden är som en oas mitt bland massa sanddyner där vi kommer sandboarda bl.a. Där finns också ett känt musem med mumier, från förcolumbiansk tid (alltså innan 1492- sök på google för mer info).

 

Det vanliga klingande ljudet vittnade om att ett nytt mail hade trillat in i inkorgen. Jag hade tagit min morgonpromenad förbi de vanliga ställena, ner till havet, som fortfarande är en stor byggarbetsplats. Innan dess hade jag hunnit prata med min pappa, på Skype, för att utbyta lite information om diverse saker. Men det är det där klingande ljudet som gör det här blogginlägget till vad det är, nämligen, fyllt av glädje, förväntan, lycka, saknad och längtan. Dessa känslor är de som fyller upp mig just i detta nu, för trots diverse krångel med CSN (ja IGEN!!!), pluggstress och lite sjukstuga, så befinner jag mig i min bubbla, min skyddande sköld av glädje.

Det här beryktade mailet innehöll, som underförstått, något viktigt, intressant och avslöjande. Avsändaren på mailet var min far, och i ämnesraden hade han avslöjande nog skrivit "Flygbiljetter". För er som inte listat ut vad mailet innehöll så var det bekräftelsen på att mina systrar och min far kommer hit! Så glad över detta! Vi firar med bio ikväll, på Perus modernaste biograf som tydligen ska vara något alldeles speciellt.

 

Min hjärna är översållad med psykologiska termer, eftersom jag nu läser en kurs i ämnet. Det är Freud, klassisk betingning, KBT och nervsystem för hela slanten. Det känns som en enda stor kartläggning av mitt eget psyke, för att tillslut ställa diagnosen att jag nog har ett par, tre skruvar lösa.  

Nej, det är en sak som är säker. För 6 månader sen trodde jag inte att jag skulle ligga här i min peruanska säng, i min peruanska lägenhet, med mina svenska raggsockor, ikväll. Ja, jag sover med raggsockor för det är rätt kallt här, husen är dåligt (om alls) isolerade och det är ruskigt höst-/vinterväder med grader under 20-strecket.

Nu är det bara 20 dagar tills Zandra beger sig mot Sverige igen, och lämnar mig ensam med sydamerikanernas dåliga humor, konstiga tidsvanor och ännu underligare ingrediensförteckningar i kokböckerna.

Anyway, 28 juli är ju som sagt Perus nationaldag, så om någon snäll Peruan läser detta och känner att hen vill ha sällis av en kul tjej på 22 jordsnurr, så kan hen höra av sig.

 

Den andra aspekten av att det inte blir som man tänkt sig, är det faktum att min och Zandras plan att åka till Machu Picchu havererade lite, så mitt enda resesällskap skulle bli mina svenska raggsockor, om inte en ny dörr öppnat sig- jag kanske får önskat, oväntat och efterlängtat besök i augusti nämligen!

 

En sak som är säker, är dock att jag inte kommer lämna perukernas land utan att ha besökt detta underverk:

Detta inlägget tillägnas min ängel, Tove, som fyller 22 hela år idag. Jag är ledsen att jag inte kan spendera dagen med dig, men jag hoppas att alla slickar dina fötter, för det är du värd.

 

Just så känns livet i Peru. Du kan drabbas av motgångar, i alla möjliga olika slag, men ingenting verkar komma åt en på samma sätt här borta. Det är som att man har en skyddsväst av lycka runt omkring sig. Hjärnan kan gå på högvarv över en situation som uppstått men den där gnagande känslan inombords kommer aldrig.

Jag tror det beror på allt bra som händer runt omkring, det är omöjligt att falla ner i det svarta hålet, när rosa moln lyfter upp dig.