Back in business

Lata läsare varnas! Långt inlägg, coming up...
 
Tillbaka i Lima igen, efter fem dagar i södra Peru och även Bolivia, med määängder av äventyr. Jag fick frågan; Om jag skulle gradera resan, på en skala 1-10, vad skulle den få då?
 
Here we go; Det började med att jag på flygplatsen i Lima hörde ett bekant språk, SVENSKA! Jag vände mig om och utbrister till de två damerna; "Pratar ni svenska? Vad trevligt!" De fann sig genast i situationen och vi började prata om det ena och det andra, vad vi gjorde i Peru, i Sverige osv. Det visade sig att de var från Sveriges Riksdag på resa i Peru för att undersöka en organisation, och var intresserade av att veta mer om min resa, när jag återvänder till Sverige. Jag fick deras visitkort och sa farväl och på återseende.
Innan jag sen satt på rätt plan hade jag sprungit som en galning för att nå rätt gate, på informationstavlorna stod det nämligen nr 1, men när jag kom dit stod det istället nr 9, vid 9an visade tv-skärmarna att planet var 1h försenat och att vi därmed skulle boarda vid gate nr 1. Så Lima flygplats har numer inga hemligheter för mig, jag hittar som i min egen ficka!
Jag landade sen i Juliaca två timmar sent, men med nya bekantskaper. Jag blev medbjuden på lunch och fick rekommendationer om hur jag kunde fortsätta min resa. De här människorna är engagerade i världen av La Marinera (Perus nationaldans) och var hur trevliga som helst.
Jag begav mig vidare mot Puno, som gränsar till Bolivia och även delar sjön Titicaca (3812möh) med samma land. Där letade jag upp ett hotell och en skräddarsydd tour för att hinna med att både sova med en familj på en av öarna i sjön, samt en natt i Bolivia.
I sjön finns en ögrupp; Uros som består av flytande öar, där folk bor och arbetar, vi besökte två av dessa, som var otroligt fina och sen åkte vi vidare mot Amantaní där vi skulle bo med lokalbefolkningen. I vanliga fall delas man upp så att ett sällskap sover hos en familj osv, men av en slump blev jag tillfrågad att bo med en amerikansk familj, vilket verkligen berikade min vistelse. Vi utbytte massor erfarenheter och jag och sonen (på bilden), blev bra buddies.
Så vi var 4 turister hos den underbara Reynas familj, bestående av henne själv, hennes man och deras fyra barn. De bjöd oss på deras specialiteter inom mat, quinoasoppa bl.a. och tog med oss på deras tradionella fiesta på ön, där alla turister fått låna, för ön typiska, kläder och dansade deras danser och roade sig.
Kl 6 morgonen därpå, efter en natt under fyra filtar (husen är utan värme och el) med en temperatur under 0, var det frukost, varsin underbart god pannkaka fick vi. Sen var det dags för mig att korsa hela ön och lämna övriga tour-deltagare, för att bege mig på den långa resan mot La Paz. Mannen i familjen visade vägen, en promenad på ca en timme, först rakt upp och sen rakt ner på andra sidan. Jag trodde mig inte vara alltför påverkad av höjden (ca 4000möh), men min ryggsäck verkade väga mycket mer än de ynka 9 kilona där jag gick...
Vid hamnen tog vi en båt mot fastlandet och därifrån två bussar för att nå Puno igen, och sen direkt försöka ta mig vidare med nästa mot La Paz. Jag lämnade ön med bara bra minnen och kände leendet sprida sig när jag tänkte tillbaka. Ska jag plocka fram något negativt så är det att de inte äter kött (eller kyckling eller fisk) på ön, ett helt dygn utan kött! Hur klarade jag mig?!
Innan jag satte mig på bussen mot La Paz försäkrade jag mig om att jag skulle kunna åka tillbaka kvällen därpå (söndag) för att hinna med mitt plan som skulle lyfta på måndag morgon, det var inga problem; "Lös det på plats du", lät det.
Lycklig satte jag mig bekvämt, fällde bak ryggstödet och somnade gott. Vid gränsen, i Desaguadero, klev vi av bussen för att få våra pass stämplade, promenera över gränsen och kliva på igen på Boliviansk mark.
Jag nådde La Paz (ca 3600möh) på eftermiddagen och började genast leta efter en buss hem igen, men fick bara svaret att den första bussen som går är på måndag eftermiddag. Detta pga att de (sen tre år tillbaka) firar en dag utan trafik i Bolivia den första söndagen i september... En svag panikliknande känsla spred sig, även om jag tröstade mig med att det "bara" var att boka om planet i värsta fall.
Jag hittade till slut en buss tidigt på morgonen därpå och bokade snabbt in mig på den, hittade ett hostel i närheten och checkade in för att sen gå ut och äta middag. Innan jag gick ut fick jag stränga instruktioner att inte lita på någon, inte godta någons hjälp, för de vill bara droga och kidnappa mig... Sen försäkrade jag de om  att jag inte skulle gå vilse och bara hålla mig till turist-gatorna, (vilket ställe!!) och begav mig ut för att, mer eller mindre smärtfritt ta mig till en restaurang, trycka i mig en lasagne, ett glas vin och återvända hem.
Uppstigning 04.30, frukost 05.00 var det planerat, men i receptionen hade de glömt bort sitt löfte och tittade frågande på mig när jag sa att jag ville äta frukost. Hur oorganiserat sydamerika än må vara (enligt somliga), så innebär det en uppskattad flexibilitet. Kvinnan i receptionen plockade fram kaffe, bröd och smör på 5 min och vips var lobbyn förvandlad till min temporära frukostmatsal.
06.00 satt jag på min plats på bussen tillsammans med amerikaner, italienare, fransmän, tyskar och någon engelsman, men bussen var långt i från full, utan saknades gjorde alla peruaner och bolivianer som skulle med, de droppade in en efter en och det var ganska roligt att se, vilka som satt på sina platser vid angiven avgångstid, och vilka som känner till systemet bättre och därför inte kände någon stress.
Vid gränsen igen var det dags för samma procedur, jag hade dock endast fått en stämpel för utresa ur Peru, dagen innan, och inte någon som sa att jag var välkommen in Bolivia. Det blev en del problem pga detta eftersom jag varit i landet mer eller mindre olagligt, och därför varken tilläts lämna Bolivia eller gå in i Peru. Till slut löstes detta missöde, efter många vändor, och jag fick de stämplar jag behövde. Men för er som ev ska åka buss mellan sydamerikanska länder, gör allting rätt från början, fråga tre-fyra gånger extra på gränsen (en gång räcker inte), så att allt är rätt i passet. Det underlättar!
På peruansk mark kunde jag andas ut och bekvämt rulla tillbaka mot Puno, där jag hoppade på en tour i sista sekund (5 min innan avgång), för att åka och se gamla inka-gravar, som var byggda som torn och en gång i tiden varit fyllda med mumier. Intressant och rolig utflykt, med massa trevligt folk, som vanligt.
Spenderade natten i Juliaca, för att slippa göra resan på morgonen innan planet skulle lyfta, och återvände hem med hälsan i behåll igår vid lunchtid.
 
Så, svaret på frågan hur jag skulle gradera resan blev utan tvekan en stor 11!
 
Liam och jag på Amantanís högsta punkt, med Lago Titicaca bakom
 
 
 
 


Kommentarer
Maria

Vilken upplevelse, något du kommer att ha med dig resten av ditt liv. Många varma kramar från faster d.ä

Svar: Ja, det var något utöver det vanliga. Trots missödena är jag 100% nöjd med resan! Kraaaamar
Lovisa

2013-09-04 @ 09:44:11


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

lovisaperu.blogg.se

Den här bloggen har handlat om mitt liv i Peru, där jag spenderade 6 månader. Många upplevelser finns i text, men även i bild. Jag som skrivit heter Lovisa, är 22 år ung och har precis börjat resten av mitt liv! Kontakt: l.lindblad@hotmail.com

RSS 2.0