Lovisa y La marinera

Okej, idag har jag lärt mig (eller försökt), delar av den fina peruanska dansen Marinera. Om man söker på den på Youtube så ser man iallafall hur den ska se ut... 
 
Hur som helst, är jag just hemkommen från min första "arbetsdag", har tillbringat den i skolan i Pachacutec, en by ca 1 timmes resa från mitt hem. Det var sjukt kul! Alla barnen är så duktiga. Även om jag inte kunde förstå allting som sas så tar dom till sig en, man blir så glad av att vara omkring dom.
Jag har även upplevt trafiken i det här landet på närmre håll. Deras bussystem är ganska långt ifrån SLs spärrar och magnetiska kortläsare...
 
Mitt i vägen vinkar vi till oss en buss som ska ta oss till Ventanilla, där vi sen ska byta färdmedel. Busshållplats? Nej, här är man flexibel och utnyttjar hela vägen, bussen stannar därför i mittenfilen och en ung kille, chaufförens högra hand, skriker ut ändhållplatsens namn. Innan min fot har lämnat den trygga marken är det bussliknande fordonet i rörelse igen. James Bond hade varit imponerad!
Sätenas storlek matchar logiskt nog befolkningens, dvs mina ben kunde ju glömma extra utrymme. Det spelade ingen roll hur mycket jag böjde och vred på mig, jag fick inte plats. Ändå satte sig person efter person ner, lätt som en plätt. Till slut satte jag mig med benen utåt i "gången" på bussen. Det fanns även en plats (lika liten som min) reserverad för handikappade, rullstolsburna och gravida och i mitt stilla sinne kunde jag inte låta bli att fundera först hur en rullstol överhuvudtaget skulle komma på den här flygande faran, sen hur själva rullstolen skulle få plats. Men man säger ju att det är tanken som räknas.
En skumpig och trång bussresa senare bytte vi färdmedel till taxi/samåkningsbil, som desto bekvämare tog oss till skolan. Om jag var rädd för att dö? Inte alls, så packad som jag satt skulle inte ens Volvos säkraste bilbälte presterat.
 
Nu är jag hemkommen, med miljoner intryck att bearbeta, bara bra sådana förstås.

Jag bjuder på en gammal bild som jag tog hemma i Tyresö för kanske 3 år sen, bara för att jag känner mig blommig av allt dansande...
 

Te veo muy pronto!
-Lovisa


Kommentarer
Jennika

Härligt!! Då är det igång på riktigt nu då :)

Svar: Japp! Kom hit och hälsa på så ska du få se :)
Lovisa

2013-05-08 @ 07:47:08


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

lovisaperu.blogg.se

Den här bloggen har handlat om mitt liv i Peru, där jag spenderade 6 månader. Många upplevelser finns i text, men även i bild. Jag som skrivit heter Lovisa, är 22 år ung och har precis börjat resten av mitt liv! Kontakt: l.lindblad@hotmail.com

RSS 2.0