Ogiltig frånvaro
Ber om ursäkt för uppehållet, det är garanterat inte någon giltig frånvaro pga sjukdom eller liknande. Nej tvärtom, ogiltig, på ett sånt sätt som skulle dra tillbaka CSN-bidraget om man gick i skolan... Eller vänta, det är ju faktiskt ett faktum. Jag har fortfarande inte fått ordning på mitt studiestöd från CSN (sorry för den dåliga reklamen, men det är bara sanning), det är massa krångel med studieförsäkran, stuidetakt osv pga mitt lite krångliga upplägg.
Oavsett, har jag massor saker planerat, bära eller brista- ingen kommer ihåg en fegis!
Här är ett litet schema för den närmsta tiden:
- Imorgon, onsdag - Zandra åker hem och lämnar mig åt mitt öde...
- Jag har nu semester från skolorna ett par veckor
- 28 juli - Perus födelsedag = firande!
- 31 juli - avfärd till Huaraz (där det förhoppningsvis blir BungyJump mm)
- 6 augusti - FAMILJEN KOMMER (förutom lillebror)
- 9-12 augusti - spenderar vi i Cuscu och Machu Picchu, ÄNTLIGEN!
- 18 augusti - familjen åker hem igen och jag lämnas återigen åt mitt öde
Så det är ju många roliga saker på gång!
Dagsplaner till min lycka
Nu är dagen här, som jag har längtat! Jag har tjatat, bett, bönat, mutat och nog gjort allt för att detta skulle hända. Vi har nämligen äntligen bestämt oss för att gå till the one and only; DJURPARKEN! Zandra har inte varit där än och jag kan inte bärga mig tills hon får se alla djur. Oh happy day!
Som vanligt är det 16 grader och moln här, vet inte hur länge sen det var vi såg solen, men vad gör det; Parque de las Leyendas, here we come!
Efter djurparken ska vi bege oss in mot centrala Lima och busskontoret för att boka en liten resa, innan Zandra åker hem (om mindre än två veckor). Resan kommer ta oss till Ica, en stad ca 20 mil från Lima. Staden är som en oas mitt bland massa sanddyner där vi kommer sandboarda bl.a. Där finns också ett känt musem med mumier, från förcolumbiansk tid (alltså innan 1492- sök på google för mer info).
Bild från en solig dag (åh vad jag saknar solen)
Happiness in an email
Det vanliga klingande ljudet vittnade om att ett nytt mail hade trillat in i inkorgen. Jag hade tagit min morgonpromenad förbi de vanliga ställena, ner till havet, som fortfarande är en stor byggarbetsplats. Innan dess hade jag hunnit prata med min pappa, på Skype, för att utbyta lite information om diverse saker. Men det är det där klingande ljudet som gör det här blogginlägget till vad det är, nämligen, fyllt av glädje, förväntan, lycka, saknad och längtan. Dessa känslor är de som fyller upp mig just i detta nu, för trots diverse krångel med CSN (ja IGEN!!!), pluggstress och lite sjukstuga, så befinner jag mig i min bubbla, min skyddande sköld av glädje.
Det här beryktade mailet innehöll, som underförstått, något viktigt, intressant och avslöjande. Avsändaren på mailet var min far, och i ämnesraden hade han avslöjande nog skrivit "Flygbiljetter". För er som inte listat ut vad mailet innehöll så var det bekräftelsen på att mina systrar och min far kommer hit! Så glad över detta! Vi firar med bio ikväll, på Perus modernaste biograf som tydligen ska vara något alldeles speciellt.
P.S. Sorry lillebror, det hade varit ännu roligare om du också var med!!!!!!
En stor dag!
Vi har fått finbesök av Zandras kompis Madde med reskamrat så i dagarna har vi turistat lite smått, guidat våra gäster till våra favoritställen och restauranger. Det har varit underbart kul att träffa dom två, de är otroligt öppna och vi har väldigt kul tillsammans.
Den här dagen har varit stor, bokstavligen, för vi åt lunch på favoritrestaurangen El Tronco, där maträtterna är så stora att de skulle mätta ett helt vattenpolo-lag, sen besökte vi livsmedelsaffären och hittade en ny favorit, säg hejdå till vinflaskor som räcker till 1,5 glas, här finns 3l vin på flaska!
Ur ett lindbladianskt perspektiv
Min hjärna är översållad med psykologiska termer, eftersom jag nu läser en kurs i ämnet. Det är Freud, klassisk betingning, KBT och nervsystem för hela slanten. Det känns som en enda stor kartläggning av mitt eget psyke, för att tillslut ställa diagnosen att jag nog har ett par, tre skruvar lösa.
Jag har just skickat in ett arbete som gäller socialpsykologi med utgångspunkt från de fem perspektiven; psykodynamiska, behavioristiska, humanistiska, kognitiva och biologiska. Men för att få ordning på allt valde jag att skapa ett eget perspektiv, bättre så!
Klassiskt uttalande av psykoanalysens grundare, efter att man i protest mot hans teorier, offentligt bränt hans böcker i Berlin på 30-talet.
Ibland blir det inte som man tänkt sig...
Nej, det är en sak som är säker. För 6 månader sen trodde jag inte att jag skulle ligga här i min peruanska säng, i min peruanska lägenhet, med mina svenska raggsockor, ikväll. Ja, jag sover med raggsockor för det är rätt kallt här, husen är dåligt (om alls) isolerade och det är ruskigt höst-/vinterväder med grader under 20-strecket.
Nu är det bara 20 dagar tills Zandra beger sig mot Sverige igen, och lämnar mig ensam med sydamerikanernas dåliga humor, konstiga tidsvanor och ännu underligare ingrediensförteckningar i kokböckerna.
Anyway, 28 juli är ju som sagt Perus nationaldag, så om någon snäll Peruan läser detta och känner att hen vill ha sällis av en kul tjej på 22 jordsnurr, så kan hen höra av sig.
Den andra aspekten av att det inte blir som man tänkt sig, är det faktum att min och Zandras plan att åka till Machu Picchu havererade lite, så mitt enda resesällskap skulle bli mina svenska raggsockor, om inte en ny dörr öppnat sig- jag kanske får önskat, oväntat och efterlängtat besök i augusti nämligen!
En sak som är säker, är dock att jag inte kommer lämna perukernas land utan att ha besökt detta underverk:
Hope
Tove 22 år!
Detta inlägget tillägnas min ängel, Tove, som fyller 22 hela år idag. Jag är ledsen att jag inte kan spendera dagen med dig, men jag hoppas att alla slickar dina fötter, för det är du värd.
GRATTIS BÄSTAVÄN 22 ÅR! Saknar dig extra mycket idag!
Många minnen, men nu börjar du bli gammal ;)
When I'm sad, I stop being sad, and be AWESOME instead
Just så känns livet i Peru. Du kan drabbas av motgångar, i alla möjliga olika slag, men ingenting verkar komma åt en på samma sätt här borta. Det är som att man har en skyddsväst av lycka runt omkring sig. Hjärnan kan gå på högvarv över en situation som uppstått men den där gnagande känslan inombords kommer aldrig.
Jag tror det beror på allt bra som händer runt omkring, det är omöjligt att falla ner i det svarta hålet, när rosa moln lyfter upp dig.
Turister i Lima
Zandras födelsedag ägnade vi 100% åt turism i centrala Lima. Vi åkte rundtur i ett tåg med högtalar-guidning, fotade oss vid alla olika monument och byggnader, och åkte upp till San Cristobal, en höjd på 400m.ö.h med jättefin utsikt.
Solen sken hela dagen och vi återvände hem trötta men glada.
Dagens mobilbilder:
Från hjärtat
Jag får ofta höra att min musiksmak är lite, så att säga, urusel... Därför vill jag dela med mig av en ny vision jag har fått, kanske kan det få några av er att ändra uppfattning i ämnet.
Öppna din Spotify, iTunes eller helt enkelt YouTube och knappa in Nene Malo, som artisten heter. Låtarna formar mycket av vår tillvaro här borta och spelas i nästan alla sammanhang; på nattklubbar, på radio, på olika evenemang osv. Musiken är en stämningshöjare, så lyssna och njut!
Vidare tänkte jag dela med mig av en mindre trevlig upplevelse vi var med om. Vi hade varit i centrala Lima för lite turistaktiviteter och skulle ta oss därifrån till en marknad (också belägen i centrala Lima), varpå jag lite våghalsigt med orden ingen kommer ihåg en fegis ekandes i skallen, föreslår att vi tar en buss. Mycket riktigt kliver vi på en flygande fara och ber om en liten förvarning när vi är framme vid vår destination, de lovar dyrt och heligt att detta ska uppfyllas. Så vi sätter oss i godan ro, skrattar åt dagens upplevelser, sjunger lite Nene Malo (se ovan) och känner oss allmänt bekymmersfria. Efter en åktur på närmare halvtimmen börjar vi fundera på hur stort centrala Lima egentligen är, och frågar en trevlig herre i kostym, hur långt det kan vara kvar till vår hållplats. Mannen i fråga får svårt att hålla sig för skratt när han säger att vi passerade för ett bra tag sen. Jahapp, bara att kliva av då tänkte vi, fortfarande med en klackspark. Problemet var bara att vi klev av i ett område där man inte bör befinna sig som turist, speciellt inte med kamera, plånbok, mobiler osv. Detta skulle vi snart bli medvetna om, för vi vinkar till oss en taxi som med ett förvånat (kanske skräckslaget) uttryck ber oss sätta oss i bilen. Efter någon minuts körning åker vi av den stora vägen och han ber oss låsa alla dörrar.
Oops! Med dörrarna låsta och hjärtat hårt bultande rullar vi vidare hemåt och straxt börjar vi nynna på de ljuva tonerna av Nene Malo igen.
Nåväl, vi kom hem ordentligt och har lärt oss att en busstur utan uppmärksamhet kan leda till både det ena och det andra, men framförallt att Nene Malo faktiskt hjälper en i alla situationer, som stämningshöjare.
Skål för det (med den godaste kaffen Peru bjudit på, hittills)
Revolution
Kamrater! Jag har äran att berätta att jag, för första gången i mitt liv, beställt en hel meny på McDonalds, den gyllene måsen, utan att be om något speciellt (utan lök och utan sås, brukar det låta). Lite av en milstolpe i mitt liv, så jag känner mig som en ny människa.
Det faktum att jag (nästan) dagligen äter kohjärta, har tryckt i mig kolever, rå fisk, marsvin och diverse okända ingredienser bekommer mig inte i den här frågan. Punto!
Vad mer? Hur mycket som helst har hänt! Vi har lärt känna de mest intressanta människor och knutit band som jag hoppas kommer vara. Vi har haft några upplevelserika dagar här borta, då vi bl.a. hunnit med att besöka Parque de las aguas, en stor park med 13 fontäner, den ena finare och mer spektakulär än den andra. Vi hade dessutom äran att ha med oss trevligt sällskap som förgyllde tiden.
Som jag nämnt tidigare så är det mycket trevligt folk här, som gärna vill dela med sig av sin kära stad och allt den erbjuder, den här gången var vi på en lugn pub för att ta ett par glas och en äldre herre ville lära oss dricka tequila, problemet var bara att han föredrog whiskey, så hans förslag om att smälla i oss salt, följt av whiskey och lime avböjdes vänligt men bestämt.
Zandra, min roomie, fyller år på söndag, vilket innebär firande förstås. Tyvärr kan jag inte säga vad kommande dagars innehåll ska bli, eftersom det är en överraskning för henne. (Ja, jag vet att du läser min blogg i hopp om att få reda på något!)
Jag kan däremot lova bilder efter att helgen har passerat.
Jag kan däremot lova bilder efter att helgen har passerat.
Bilder från vattenparken
Viva San Miguel
Tänkte att det vore passande att marknadsföra det här smultronstället lite, läs och njut!
Biograf x2.
Restauranger; peruanskt, kinesiskt, italienskt, steakhouses, snabbmat, gatukök: Allt du kan tänka dig.
Plaza m shoppingcenter x2, ett lite billigare med små affärer, internetcafeer och stånd och ett stort där allt finns, kläder, skor, smink, inredning, teknik osv.
Mataffärer x3 (tror jag), där finns all mat, bra priser och utbud.
Tvätterier, sjukt billiga och väldigt många.
Kommunikationer, bussar överallt, 20 min till flygplatsen i Lima bl.a.
Parker, för träning, picknick eller vad som faller en in.
Gym och dansstudior, för alla smaker till överkomliga priser.
Salonger för hår, massage, naglar mm, finns överallt och väldigt billigt.
Havet, 2,5km bort.
Sist men inte minst: DJURPARKEN, med alla djur du kan tänka dig (dock inga älgar).
Sugen på att besöka San Miguel? Flygbiljetter t/r från 7000kr, bra pris! Boka idag!
Bienvenidos!
Sovmorgon
En intensiv helg har vi snart lagt bakom oss, med mer eller mindre skytteltrafik fram och tillbaka till Miraflores, där vi hängt på tatueringsstudion, ätit god mat, umgåtts och bara levt. De långa och skumpiga bussresorna har efter mörkrets inbrott, ersatts med taxi, som för övrigt är lika billigt som allting annat här.
Nya kontakter har knutits, vi träffar ständigt väldigt intressanta människor som alltid vill visa oss delar av Lima eller en viss maträtt, tack vare såna personer kommer vi så mycket närmre det genuina Peru.
Nu har vi tagit en rejäl sovmorgon, kl är straxt lunchtid här, och den här söndagen blir det nog inte många knop gjorda.
P.s. ursäkta mobilbild!
Glad Midsommar!
Såhär ser man ut i Peru på svensk midsommar, vädret är molnigt och ca 16grader och vi är påväg mot Miraflores för att spendera dagen åt nöjen. Midsommar kommer firas in med ett glas rosévin, det är det närmsta jag kommer svenskt midsommarfirande, men å andra sidan valde jag medvetet bort den svenska sommaren och allt vad den innebär.
Glad midsommar, från Peru!
Jordskalv och bio-mys
På tisdagen skakades Peru av ett jordskalv, det var en märklig känsla av maktlöshet, även om det bara varade ett par sekunder och ingenting skadades. Det är något jag nu har kryssat av på min lista och aldrig behöver vara med om igen, tack! I skolorna dagen efter var det förstås ett hett samtalsämne, "Var befann du dig när det skakade?", "Vad gjorde din familj?" osv.
I övrigt ägnades tisdagen åt plugg och avslutades med bio. Vi har blivit lite av stamkunder på ortens biografer, och har redan hunnit beta av dessa tre filmer:
Gårdagen fortgick utan överraskningar och vi brände iväg till Villa el Salvador för att sedan återvända hem vid 20.30-tiden. Idag blev en märklig dag, vi var inställda på att ta oss till Pachacutec för fotbollsträning, men det blev hastigt och lustigt inställt, vilket resulterade i att jag nu sitter här...
Te veo muy pronto!
-Lovisa
Lyckan på bild också
Marsvinsvecka
Den här veckan har vi ätit marsvin, eller cuy, som det så fint heter här. Om jag ska vara helt ärlig så slank det ner ganska fint, det smakade inte illa alltså. Det påminner lite om kyckling till smaken men djuret har väldigt lite kött på sig och är samtidigt ganska dyrt, och för att inte tala om känslan av att se en friterad marsvins-kropp ligga på tallriken, så är slutsatsen att det vi kanske inte gör det till en tradition. Att äta cuy alltså... (Så du kan vara lugn Moa!)
Övriga detaljer;
- Mina nya kurser har startat, en inom psykologi och en inom projektledning, spännande!
- Jag har fått ordning på mitt studiebidrag från CSN, äntligen!
- Vi hittade cubanska Vin Diesel.
- Tatuering gjord!
- Jag gillar punktlistor.
Hasta luego!
Lycka
Mina inlägg är ofta lite ironiska och kryddade med sarkasm eller (enligt mig) humor, och sällan djupa. Men det finns också något mer att skriva om, lite djupare saker:
Att varje måndag, onsdag och fredag sätta sig på den där obekväma bussen i två timmar är ingenting jämför med det man får i utbyte. Att spendera halva fredagen på 4 olika bussar, den ena äldre än den andra, betyder ingenting när man kommer hem kl 20.30 på kvällen och är för trött och full av intryck för att orka göra något.
Detta beror på den obeskrivliga känslan man kommer hem med, ren lycka kan man kanske kalla det, men det är inte rättvist, för det är så mycket mer. Barnen i området i Villa el Salvador har det inte alltid så bra ställt, att ha en egen mobil är förmodligen något de aldrig skulle drömma om. Det är så mycket vi tar för givet som dessa barn bara finner sig i att inte ha/få. De bor i hus som visserligen har både väggar och tak, men sällan golv (ofta en betonggrund eller samma sand som utomhus). De bor i ett område där, om man klär sig utstickande eller elegant, löper risk att bli rånad. Ett område som på många sätt skulle kunna symboliser fattigdom, sorg och smuts. Men istället lyckas människorna som bor där, varje enskild dag vi anländer, välkomna oss med de varmaste leenden och hälsningar. Barnen springer ikapp med vår lilla taxi-moppe och skriker och skrattar så det ekar mellan de skrangliga husväggarna. Vi nästintill slits ur vår taxi för att överösas med pussar och kramar av barnen som brukar kalla oss för sina prinsessor.
Den korta promenaden till lokalen går vi förbi hundar som ligger halvt utslagna av värmen eller brist på vatten, men i varje port som står öppen möts vi av ett glatt leende och en hälsning.
Innan lektionen kommer områdets barn fram till vår vanliga väntplats för att leka olika lekar, berätta om sina dagar eller bara kramas litegrann. Känslan man får när man ser dessa barn, vackra i sin naturliga glans, skratta och le är helt enorm. Lycka!
Under lektionen bjuds det väldigt ofta på skratt, det kan bero på missförstånd i språket eller inte helt ovanligt proffesor Hectors humoristiska instick.
När vi sen efter två timmars resa dit, tre timmars lektion och otaliga minnesvärda ögonblick senare, slängs ner på sätena på bussen som ska ta oss hem är vi fyllda av upprymdhet och intryck från dagen. Vissa dagar är jobbigare än andra, när man tvingas se kattungar svältandes till döds, övergivna av sin mamma, eller barn som gråter av någon anledning, men när vi lämnar Villa el Salvador är det med en känsla av glädje och lycka över att få vara med om detta och så nära en immaterialistisk värld fylld av kärlek och värme.
Ett litet brev från ett av barnen, som säger att jag är vacker och söt, made my day!
Det är ok med gråa ögon
Jag har äntligen accepterat att mina ögon för det mesta är gråa, ni som känner mig vet att jag ofta nämner det i en negativ klang... Men nu har jag blivit upplyst, välsignad och frälst med nya infallsvinklar. Det är jag och Mr Grey!
För er som inte redan läst boken, gör det!
Vi började dagen med att plugga, ta det lugnt ett par timmar och sedan knalla iväg till "busshållplatsen" där den vita bussen med bruna och orangea vågor skulle ta oss till Villa el Salvador. "Hola amiga"; som vanligt möts vi av det glada tillropet när vi passerar övergångsstället. Det är vår kompis, godisförsäljaren som håller till där varje dag när vi går förbi.
Bussen stormar nästan förbi oss, men vi slänger oss på och klänger oss fast i takräcket som får tjänstgöra som lianer, bussens ryckiga framfart slänger ner passagerarna en efter en på de tomma sätena likt ett pussel.
Två timmar, två byten och två färdsätt senare sätter vi foten i Salchipapa, området i Villa el Salvador där lokalen ligger. För ovanlighetens skull kommer inga barn springande ikapp med vår lilla taxi-motorcykel (inte helt olikt Thailands tuk-tuk), för idag är det andra saker på gång. På söndag är det nämligen fars dag här, det firas ordentligt (precis som mors dag), med uppträdanden i skolan, festligheter under helgen och erbjudanden till fädernas ära hela juni månad. Därför var dagens lektion ganska folktom, men en som aldrig sviker är vår vän Titus, en hund med ett antal för många fästingar för sitt eget bästa, men lika go för det.
Två timmar, två byten och två färdsätt senare sätter vi foten i Salchipapa, området i Villa el Salvador där lokalen ligger. För ovanlighetens skull kommer inga barn springande ikapp med vår lilla taxi-motorcykel (inte helt olikt Thailands tuk-tuk), för idag är det andra saker på gång. På söndag är det nämligen fars dag här, det firas ordentligt (precis som mors dag), med uppträdanden i skolan, festligheter under helgen och erbjudanden till fädernas ära hela juni månad. Därför var dagens lektion ganska folktom, men en som aldrig sviker är vår vän Titus, en hund med ett antal för många fästingar för sitt eget bästa, men lika go för det.
Läxhjälpen urartade ganska snart när eleverna kom underfund med att jag och Zandra inte förstod ett jota av deras räknesätt för multiplikation (sorry Henrik, min senaste mattelärare!). Såedes blev det istället en lektion i att lära oss denna förbryllande metod (som inte alls är dum att kunna), till barnens stora glädje.
En timme tidigare än vanligt fick vi sluta denna fredag, så vi bestämde oss för att käka middagen i Villa el Salvador, kl 17.15 slog vi oss ner på en liten restaurang i äkta peruanskt stuk, jag tog något så exotiskt som kyckling med pommes. Efter det tryckte jag i mig en churro, ett extremt sött bakverk som fylls med en kräm som kallas dulce de leche (det finns versioner av detta överallt, även i Sverige, men inget är så gott som de äkta från gatuköken här).
Vi tog oss hem säkert och har tagit det lugnt med uppladdning inför resterande äventyr helgen har att erbjuda.
Te veo muy pronto!
-Lovisa
